The Orchs, The Gnolls, The Goblins… Oh My!

Välkomna till De Sju Pelarnas Hall – uråldrig, mörk och med vatten som ständigt droppar från högt belägna stalagtiter, som tårar över förräderier, ränker, våld och död. Hallen ligger som en krona över de myriader av rum och gångar som utgör Labyrinten. I denna underjordiska värld härskar till större delen evigt mörker, men här och var lyses det upp av skimmerlavar och av facklor tända av dem som dväljes här nere. Den som inte vet vad den gör bör inte beträda dessa uråldriga hallar och korridorer, ty platsen kallas inte för Labyrinten för intet. Otaliga är dem som vandrat ned här i jakt på rikedom och ära, bara för att aldrig skåda solens ljus igen. Detta är historien om en grupp vettvillingar som inte bara vågade sig ned, utan som gick med klampande steg och visslade medan de gjorde det.

Vår vilsna grupp hjältar, minus Xyronna som ingen visste vart hon fanns, och äventyrare tog sig till den ökända, och när ett ställe är det i De Sju Pelarnas Sal så betyder det något, puben Rothars Kranrum. Ett veritabelt ruckel byggt av skräp, kasserade brädor, gamla tunnor och annat som skulle kunna bilda något som liknade väggar, golv och tak. Inredningen var av samma kaliber, där varje yta hotade att de en oförsiktig besökare spinkor i världsklass. Puben hade aldrig städats, något som Rothar var mycket stolt över, och överallt kunde man se de blodiga spåren efter fylleslag som urartat – något som hände mycket frekvent även detta till Rothars stora glädje. Rothar själv var en särdeles ful och smutsig halvorch, men hur anskrämlig han än såg ut så var hans klientel inte några skönhetsmissar heller. En salig blandning av orcher, gnollar, goblins och allt där emellan såg på våra vänner när de gick in genom dörren. Det blev tillfälligt tyst, som om deras närvaro var så otrolig att alla tappade munföret. Tungorna lossnade snabbt igen när väl gruppen tagitr sig fram till bardisken och beställt varsin mugg varmt och avslaget ölblask. Rothar själv var en charmerande sälle vars svada skulle kunna rivalisera en warlocks förbannelser. Innom loppet av en minut blev de alla kallade idioter, as, töntar, avskum, drägg och andra små kärleksförklaringar. Detta var faktiskt så vänlig Rothar kunde vara när han anstrände sig inför “fint” folk som såg ut att ha gott om guld i sina penningpungar. I sådana lägen gällde det att visa sig från sin bästa sida.

Naturligtvis urartade det hela. Hur skulle det inte kunna göra det? Brugg, den jovialiske ogren, vrålade ömhetsbetygelser till Zekdorl och övriga charmknuttar började mucka gräl. Just när det var dags för den gamla slå-sönder-en-barstol-över-hjältens-huvud-plojen så röt den mäktige Zekdorl till och satte alla på plats. Innan de drog sig tillbaka från detta lilla mysställe så hade de lyckats göra av med 10 guld till Rothar för information de redan hade. Man kan lugnt säga att de inte tog detta med jämnmod.

Xyronna var överlycklig. Planen hade kommit till henne som en ljusblixt i natten, och den hade fungerat. Hon satt på värdshuset och fingrade på den juvelbesatta dolken hon tagit av den livrädda halflingen, precis innan hon tvingade honom att utsätta sig för dödlig fara genom att stjäla drowen Dro’ll´s paktkniv. Hon kunde inte för sitt liv förstå vad som skulle vara så hemskt med att ha norpat en helt vanlig prydnadskniv från någon alvtjej – och absolut inte hur denna handlig skulle kunna vara värre än att utsätta sig för en drows potentiella tortyr och oundvikliga död om han blev tagen på bar gärning. Xyronna visade kniven för de övriga församlade, lite försiktigt så att inga nyfikna utomstående skulle se vad det var hon hade. Dolkens slida gnistrade och sken vackert i ljuset från lanternorna på väggarna. Hon drog ut kniven för att skåda bladet, och det var då hon insåg att hon kanske tagit sig vatten över huvudet. Knivbladet dröp av nästan färskt blod från människa eller alv.

Xyronna stoppade snabbt tillbaka kniven i sin slida och lät den glida ned i sin bag of holding. Hon harklade sig lite, såg sig snabbt runt om i stugan för att försäkra sig om att ingen visade dem något större intresse, och sedan tog hon sig en stor klunk av den milda mjöden medan hennes hjärtslag långsamt lugnade ner sig. Allt var lugnt.

Men allt var inte lugnt. Det fanns en som sett både kniv och bloddrypande blad och fattat stort intresse vid det. Denne fann det högst roande, att tieflingen blivit så överraskad. I ett sällsynt utbrott av glädje skrockade den till lite, inte högt nog för att någon skulle lägga märke till det, och sedan började nya planer utformas. Detta var en intressant utveckling, högst intressant, för att inte tala om oväntad. Ingen lade märke till att dess stol blev tom eller att någon skyndsamt gled ut från stugan. I hörnet började den vandrande barden sjunga en långsam och sorgsen sång – och om man frågade honom varför han gjorde det skulle han inte kunna svara helt säkert. Han skulle bara säga att han blivit påmind av en sedan länge försvunnen kär vän vars ansike han kunnat skymta bland besökarna denna afton. En illusion orsakad av för mycket mjöd, den tryckande värmen i stugan och kanske av en längtan att se ett bekant ansikte tillhörande någon som varit död i en väldig massa år.

Torbjörn kunde inte släppa Vilendra i tankarna. Hon var den senaste i raden av gudinnor, ett förlustelsens väsen vars beröring kunde stilla stormar, få krigsherrar att lägga ned sina vapen, få en äventyrare att slå sig till ro. Men denna gudinnas gloria var svartkantad. Något mörkt dolde sig under den vackra ytan, under dess perfekta ljusa hy rann det blod av en infernaliskare sort. Definitivt fanns det något dolskt över hennes lättjesamma rörelser, hennes sätt att le och spinna i hans öra. Köpt kärlek hade aldrig känts såhär för honom. Det var därför han fick panik när det gick upp för honom att Vilendra och hennes två väninnor blivit arresterade på grund av den information han själv givit Orontor. Giftet i Vilendras ägo var förenat med dödsstraff att inneha och nu skulle straffet utmätas av Ordinator Arcanis. Torbjörns tankar rasade genom hans huvud och blev till en enda sörja i malströmmen av känslor de blandades med. Han vräkte ur sig att han mycket väl förstod att någon skulle straffas, men att det inte nödvändigtvis måste vara Vilendra. Skulle det inte vara betydligt  bättre att straffa fem missdådare som hittills hållit sig gömda och undvikit de Saruunska Magikernas långa lagarm? Sådana som direkt hotar lugnet och kommersen i De Sju Pelarnas Sal? Torbjörn lovade att presentera just fem sådana missdådare inom fyra timmar. Orden snubblade över Torbjörns tunga och kom ut i en enda röra utan någon som helst plan eller eftertanke. Sådant kom senare. Det är väl därför det heter eftertanke?

Så, nu hade de lite att fundera över, men tiden var knapp. När de gick mot den stora statyn av den vakande minotauren såg de att en stor folksamling bildats och att de tre glädjeflickorna stod bundna uppe på statyns platå. Avrättningen var uppskjuten några timmar annonserade en talman. Folket blev lite besvikna men höll gott mod i alla fall. Avrättningar i hallen var alltid ett stort spektakel, och Ordinator Arcanis visste hur man underhöll en pöbel. Han hade något alldeles speciellt i åtanke för dessa tre små väna varelserna, och de skulle definitivt inte tycka om det. Och de där fem som snokade runt? Åh, de hade Ordinator Arcanis ett mycket speciellt öde utstakat för, speciellt om saker och ting utvecklade sig så som de tycktes göra.