How to attack a fortress, for dummies HEROES

Så var det dags, lite seriös tidspress är ju precis vad som behövs, blott 4 timmar har de på sig att hämta fem färska skurkar som kan ta skökornas plats, ja iallafall tillfälligt ta deras plats.
Skyndsamt beger sig gruppen ner till Bloodreavers gamla tillhåll där fem inte så ont anande skurkar väntar på att någon ska berätta för dem vad dem ska göra.

Arilas använder sig av sina verbala kunskaper för att frivilligt få dem att följa med upp till de sju pelarnas hall, vad som en gång var reservation & försiktighet i deras ögon har plötsligt övergått till blind lydnad & tillit… inte skulle väl en alv-jäkel luras, eller?

knappt en timme senare står alla i tull huset framför Olontor, den saurunska magikern.
Arilas ska nyss ta till orda då Olontor vräker ut sig “är det här packet som ska ta skökornas plats i galgen!?” och Xyrona gör det hon gör bäst, nämligen låser dörren med ett fruktansvärt ´KLICK!´.

Skurkarna må inte vara så värst högutbildade men de förstår att de inte borde vara här, svärden blixtrar till, pilarna flyger & förbannelserna avlöser varandra.
På några få sekunder är det hela över och skurkarna har blivit avväpnade.

Olontor som inte är direkt road av tumultet är röd i ansiktet, en ven i hans panna dunkar illvarslande och mellan hans fingrar skjuter det blixtar av magi, ett ända felsteg nu och så skulle nog hela tullhuset vara ett minne blott.
Torbjörn tar ett djupt andetag och ska precis säga det som nog skulle kunna bli det sista som sades i tullhuset (förutom sådana fraser såsom “argh”, “Aiiiieeeee” och “jäklars”)
men Arilas (nu ännu mer likblek i ansiktet) slänger ut sina välvalda ord  och dem landar precis där dem ska.
Olontor lugnar sig och accepterar skurkarna (som ju drivit slavhandel) Irea lämmnar över de dokument som bevisar blodreavers skyldighet och därmed klaras den saken upp. Skökorna grillas inte utan slängs in i… tja, något riktigt vidrigt & hemskt ställe säkerligen, men dem får leva ett tag till och det ska dem väl banne mig vara tacksamma över.

Lite senare utanför en duargfästning

Gruppen ligger och trycker bakom ett par stora stenar och kikar försigtigt bort mot fästningen, där står inga orcer utanför den här gången men dem skymtar en i en skottglugg precis ovanför portculisen. Många planer görs upp, 1/3 av planerna inkluderar en stor här & många belägringsmaskiner, resten var rena själmordsupdrag eller förslag om att gå någon annanstans, kanske hitta en lite mindre fästning?

Tillslut enas dem om en av självmordsplanerna som inte inkluderade katapulter eller dödandet av små fluffiga gnagare.

Alla utom torbjörn avancerar mot porten, för han hittade en perfekt plats för att regna ner ond bråd död på orcarna, precis när han kommit upp i position landar en pil vid hans fötter. Lite förvånad och lite trångsynt är han och vägrar tro att han, som är så diskret, skulle kunna vara upptäckt av en illaluktande skelögd orc med blott en tand i käften. De andra pilarna som visslar förbi hans huvud övertygar honom dock att så är fallet.
En av hans finaste och vassaste pilar läggs på strängen, han tar sikte… nästan… nästan och DUCKA! en armborst skäkta flög precis förbi där hans huvud en millisekund innan befunnit sig, hans egna pil flög iväg i helt fel vinkel och landade iallafall inte på orcen & så då kan det ju kvitta.

Resten av gruppen skyndar sig fram emot porten, Xekdorl tar täten och täcker Xyrona bäst han kan medans hon öppnar porten, Många och djupa blir såren på vår drakmänniska, en pil träffar Irea rätt så illa och Xyrona får oräkneliga skrubsår.
Då striden äntligen var över säkras rummet snabbt, det finns bara en dörr vidare, och från den hörs tack och lov inga analkande bepansrade kängor komma marsherandes.

Xekdorl hjälper Irea få ut pilen ur hennes ynkliga rygg, den satt djupt och gjorde fruktansvärt ont, lyckligtvisst är hon en helerska och med pilen borta så lappar hon snabbt ihop sig själv igen.

Det var dags att gå vidare in i fästningen, de kliver alla in genom dörren, Torbjörn stannar till lite precis innan när han får syn på sin finaste & vassaste pil ligga och skräpa på golvet alldelles inkletad i blod, han ler lite för sig själv och plockar upp den, “hah! visste väl att den skulle träffa” Torbjörn ser framför sig om hur pilen säkerligen hade träffat en orc rätt igenom ryggen för att sedan landa här & vänta på honom, sannerligen en sann turpil.

Va!? vad är det här, Försvara smedjan och gör mig inte besviken era drägg!!!
Duarg smeden hade ingen fruktan i blicken när hjältarna kom instormande med dragna vapen.
Men se fruktan hade varit honom behjälpligt för snart föll han till marken dödligt sårad. Hans kumpaner kom att följa en efter en tills tystnaden lade sig i rummet. Men någon fanns kvar här inne, dold för ögonen. Närsomhelst kunde en förgiftad dolk söka sig in i någon stackares rygg, Xyrona & splugg hade båda blivit drabbade av det potenta giftet.
Torbjörn var på helspänn, siktade rakt ut i tomma intet och väntade, sen vred han plötsligt bågen till ena sidan och lossade pilen. En dolk föll till marken knappt en fot framför torbjörn, en duarg matrialiserades framför honom och staplade bakåt, ur halsen hans stack det ut en pil och händerna hade fattat ett krampaktigt tag om strupen för att hindra blodflödet.

Han föll bakåt död.