Ner i djupet!

Ingen tid för vila!
Ett brett valv ledde vidare in i fortet, det var den ända möjliga vägen framåt, samt trolig rutt för fiendens förstärkningar.
Talron(d) tryckte sig intill väggen på höger sida bakom Bax & Bronweg. På andra sidan porten såg  han att Rieta och Naivara stod tryckta mot vägen och höll andan. Stridsalarmet dem hade fört i kampen mot cykloperna garanterade att förstärkningar skulle komma rusande genom porten när som helst… men minuterna kom och gick.

Oroliga för att ondingarna dragit sig tillbaka till en sekundär försvarslinje grupperades Naivara oceremoniellt till fronten med instruktioner att finna eventuella bakhåll eller fällor för att därefter bibehålla stridskontakt tills övriga kunde göra en omfattning.

Deras oro visade sig vara obefogad, borgen verkade tillsynes övergiven, kanske hade de resterande försvararna flytt eller gömt sig påpekade Rieta och följde upp med ett förslag om att bränna ut dem. I sann demokratisk anda ignorerades hennes förlag. Men något i hennes ögon förtäljde att hon nog inte helt släppt tanken, drömmande släpade hon efter gruppen och kunde för sig själv nästan höra skriken från de dödsdömda nr elden sökte sig ner i deras lungor. Hon kunde känna hettan, lukten av röken och det erotiska sprakandet av brinnande fett till ljudet av kollapsande murbruk & bärande balkar… hon skulle just dela med sig av sina känslor till Talron som ju var en bra lyssnare när plötsligt Naivara tog till orda.

Hon hade åter hittat spåren efter Skalmad. Vad som såg ut att vara en portal likt den dem hittade tidigare utanför borgen hade tydliga fotavtryck i leran som bildats pga ett rejält håll i taket. Spåren ledde bort förbi resterna av ett stall och mot en rejäl klyfta som nästan klöv borgen i två delar.

Bax muttrade om hur han faktiskt varit här innan och att om dem bara följt efter så hade vi säkert redan fått tag i Skalmad och sagt honom ett sanningens ord eller två… ja, kanske hade de till och med redan hunnit komma hem till nått sjabbigt värdshus med billig dricka och fläskeknorrar… mjuka sängar och ett varma bad, jojomensan!

Han blev totalt ignorerad på det sättet som bara BÄD kan göra när Tex. värdshusvärden är oförskämd nog om att be om betalt för rum & mat.

Istället glider Naivara ljudlöst nedför ett rep, ner i klyftan och mörkret.

Några minuter senare är gruppen samlad nere i en grotta, bakom sig gapar klyftan vid och sträcker sig vidare neråt i oändlighet.
Naivara har fått span på en sovande “förskjutnings-best” eller “Displacer beast” på vanlig Common.

Farlig katt med tentakler

Planen var enkel Naivara smyger fram till ett bra läge, därefter följer övriga efter en och en och tar sig till en bra position för att anfalla den sovande besten.

Man kan skylla på gudarna, eller på otur, fast troligen var det utmattning som fick Naivara att totalt tappa greppet (bokstavligen) och falla ner från stenarna hon hade bestämt sig för att klättrade uppför. Ett ras med småstenar lösgjorde större stenar som i sin tur drog med ännu större stenar och ett väldigt ljudligt brak landade alltsammans på backen, utom en liten sten som väckte en nu väldigt purken katt… en våldsam strid tog sin början, tentaklerna ven fram och tillbaka blixtsnabbt och besten flyttade sig snabbare än vad ögat kunde hinna med och ibland bara plötsligt vara på ett helt annat ställe.
Situationen verkade dock vara under kontroll tills två Skuggtroll kom glidandes med skuggorna längs väggarna, ja till synes från vägarna faktiskt, tätt följda av en “Ghosttroll renderer” eller “Spöktroll sönderslitare”.

Striden vaggade nu fram och tillbaka, Talron kunde med sin trollkonst få skuggtrollen att matrialiseras helt vilket alla var överens var det som tillslut vann striden.
Bronweg fick rejält med stryk när han gick i envig med “Displacer beasten” men kunde på så viss tillåta Bax anderum nog för att bita strupen av Spöktrollet.  Det sista skuggtrollet föll till marken med Rietas blodiga händer slutna kring dess ansiktet med tummarna djupt begravda i ögonhålorna, Rieta hade dock ett svärd genom buken och följde trollet ner i dimman med ett leende på sina läppar.

Inga problem, vi har ju Talron.

Displacer besten går ett nesligt öde till mötes när den plötsligt knockar sig själv med en av sina tentakler, blodtörstigt kastar sig alla över besten och sliter den i stycken medans den är försvarslös, vissa kanske skulle tycka detta var lite fegt men då har dem inte mött en Displacer beast.

Efter att ha läkt sår och slipat vapen kommer Naivara smygande tillbaka från ytterligare en rekognosering, hon ler.
-Jag har hittat städet… och jag tror jag hittat Skalmad också.