Bax, han med rätt prioriteringar

Stärkta av Talrons framtidssyn om att Vard snart ska falla för våra vapen, så går gruppen till attack. den odöda trollkungen såras dödligt och innan han dör från Bax mäktiga Dödsgrepp så bestämmer sig Bronweg för att… samtala med trollet. “Hur stänger vi av källan? Hur förgör vi kittlen? Svara och kanske Bax låter dig leva!”

“Haha, nej tyvärr det kan jag inte säga! Men jag ger mig, jag ger up-”

Knaak-k-k.

Så dödas denna odöda trollkung av Dödsgreppet och hans kropp trillar livlös mot marken. Den stora dunsen får alla att dra en lättnadens suck. Vards krampaktiga grepp om det stirrande ögat lossnar och det stutsar iväg på golvet till det välklingande ljudet av väldigt skört poslin, men det håller för färden bort över golvet. Dock så fort det träffar klippväggen ögat det upp om intet. Precis som så många dagar sedan när Skalmad föll. Nu ligger Skalmad blott några meter bort, fallen igen. Båda två nergjorda, inte dåligt. Då var allt avklarat då?

Nu susar några tankar genom vissa av äventyrsgruppens huvuden. Var det där ögat viktigt på nåt sätt? Äsh nej, det var ju verkningslöst efter att det sträckte en muskel, funkade ju inte alls längre, bara att strunta i. Sade inte någon nåt om att ögat var viktigt? Var väl bara ett vapen eller nåt. Det skulle kastas nånstans? Bra det är borta, slipper vi kasta. Men kitttlen med ond magisk energi som frammanar de döda? Äsh, hur svårt kan det vara vi lägger väl på locket eller nåt…

Men kittlen! Eller källan i marken som trollen byggde en kittel runt. Varför byggde de inte en brunn runt? Varför en kittel? Var är locket? Naivarah, gör nåt när du är där borta! Hitta på nåt! NEJ, spring inte bara där ifrån igen!

Gruppen reagerar inte heller riktigt när Vards kropp plötsligt försvinner. Så gör väl odödas kroppar när de dött? Som ögat? Går sönder? Eller var det nåt viktigt med Vard oxå? Var han nån slags gud eller? Nån viktig? Nån som.. ville nåt? Kung? Var det inte nåt med ögat, Vard och kittlen? Var det inte nåt städ med? Nåt med.. förstör inte ögat? Check, inte förstört ögat, då är det lungt. Vard gick väl bara vidare till sitt nästa liv? Skrämd av Talrons heliga cirkel?

Källan slutar inte slunga fram trollspöken från ett länge bortglömt och fördömt rike. Hela tiden tre spöken omger gruppen, oavsett om de dödas eller helt enkelt dödar sig själva. Det senare förvånar lite gruppen, men visst, att springa runt som spöke kan ju inte vara så kul, kanske de bara vill gå vidare mot ljuset. Inte för att spökena försvinner, ständigt samma antal anfaller.

Och det tär på resurserna, och helarens börjar på allvar fundera på om han kanske ska gå vidare. Lixom bara slippa hela heala, sustaina, sustaina, rop på hjälp, hjälp, hjälp, min nagel! aj jag är skadad, heala mig! … mm mörker. Varmt och skönt och rogivande. Bara underbart svart mörker, ingen stress, ingen press bara… inget och sen…hela mig, Talron, rädda oss! Nej! Tyst! Bort!  … mörker, inget och sen… sen? sen är det stränderna vid skogen jag ser där borta? Åh denna underbara tångdoft, skriken från fiskmåsarna och alla glada nöjda vänner och släktingar som bara ler mot mig och dansar i solskenet.

ARGH! Saltvatten, gurgel, jag drunknar, sand i halsen, host, ursch! Bilden av den underbara lugna fina stranden försvinner ögonblickligen och ersätts av stora breda, vassa tänder i ett stort leende och iskalla blå ögon som stirrar ner på honom. ARGH! Talron rycker till och sen inser han att det bara är Bax. Argt kastar Talron iväg flaskan som innehållit den helande drycken. “Slöseri! Använd den själv, du brukar ju alltid dyka under!”

Men Talron ger trots allt inte upp och bara låter mörkret omfamna honom. Kanske det lilla som håller honom kvar är den stora empati som inte går att ignorera när han ser sina vänner ta mer och mer skada i denna striden som aldrig verkar ta slut. Sån tur att den riktigt farliga fienden är borta i alla fall. Vard är ju död nu. Precis när han tänkt det så går en ikall kår längs med ryggraden och han vänder sig motvilligt om och kikar motvilligt bort mot kittlen.

Ur kittlens källa har det börjat välla ur en onaturligt tjock, grönskimrande dimma som lagt sig som en otäck matta över rummet. Det sprakar ond, elektrisk energi från öppningen och ett dov mullrande ersätts av en ordentlig knall när Vard, kungen av alla troll, galet leendes dyker upp precis ovanför kittlen hängandes som en ond gast i luften. Han pekar med sitt knotiga, likbleka funger på Talron och kraxar “Mig kan du aldrig förgöra! Jag är ödödlig! Muwhahahahahaa, nu ska du dö veka alv!”

Men mitt emellan står eladrinen, så med ett gällt panikskrik kastar sig Naivarah den Klenmodiga undan Vard den Ödödliga och gömmer sig bakom en sten på marken långt bort. Som tur stiger Bax den Modiga och Bronweg den Galne fram och bekämpar onsdskan så att Talron den Ömtåliga får leva lite längre. Rieta den Otålmodiga gör även sitt i striden som följer, men något börjar gnaga i bakhuvudet på henne.

Inte en Illithidmask från feywild alltså, då hade hon inte haft en chans om den hade börjat gnaga i bakhuvudet. De får man akta sig för i grottor. Utan mer som en tanke som växer fram. Inte växer fram som ett beholder-ägg hade gjort i hennes hjärna, men, alltså en tanke! Visst var det nåt med ögat som var viktigt! Ja! Ögat! Det skulle kastas i grytan! Grytan? Kittlen! Bokmalen överdrev säkert att det var farligt och kunde inte bara utplåna källan. Ingen fara, bara en mesig eldrin till! Vart är ögat?

“Ögat vart är ögat!!” skriker Rieta rakt ut.

Vard skrockar lite, säker på att de irriterande äventyrarna inte förstår.

“Men det måste ju finnas här nånstans! Det upplöstes inte i tomma intet, utan hade samma rosalila skimmer som Naivarah försvinner i när hon teleportar sig! Det finns kvar! Det måste kastas i kittlen” fortsätter Rietas högljudda tanke.

Naivarah fattar galoppen och.. galopperar kanske man kan kalla det, bort till den sektionen av rummet där de knappt vistats. Kanske här? Hon försakar sin tid som kunde spenderats till att göra massiv skada på spöken och gamla kungatroll, för att istället leta genom rummet, centimeter för centimeter. Då Naivarah inte bara är extremt vacker, smidig och dödlig, utan även har en skarp blick som få, så får hon syn på en grovt uthuggen alkov borta på en vägg. Där inne verkar det glimma något… ögonlikgt bekant.

Eladrinen visslar lite oförsynt och backar försiktigt bakåt mot alkoven så att inte Vard ska förstå. Förhoppningsvis är han fullt upptagen med att försöka få död på alven. Jepp, helt upptagen med det. Mig ser du inte. Nepp, jag går inte sakna bakåt här mot alkoven med ögat som kan förgöra nej. Nej nej, tänk inte på mig. Jag är inte här. Nepp. Titta nån annan stans. Nej, alltså titta inte hit. Varför tittar du hit? Va? Nej, jag gör inget! Nej, kom inte hit! Inget konstigt här! Jag bara vilar mig? Nej, varför sätter du fart mot mig!! NEEEEJ!

Ett panikskrik senare så segnar Naivarah ner på marken av kraften som gjorde mer skada än tänkbart på henne. Vards stora stövel ska precis sättas ner och krossa hennes huvud när Bronweg rusar fram med ett illvrål och mewd sin hillebard vräker bort Vard mot andra sidan väggen.

Naivarah hostar blod men släar sig bort mot alkoven i väggen och kryper in i säkerheten där inne. Säkerheten? Med ett ont stirrande öga? Visserligen har det sträckt in ena muskel, men hon känner av dess illvilja när hon sätter sig bredvid ögat som stirrar rakt ut förbi henne. Hon får lite onda föraningar när hon ska plocka upp det, så som en försiktighetsåtgärd plockar hon upp det med sin osynliga magiska hand. Hon lägger fram sin lilla bruna, alldeles nya läderpouch. Hon håller ett stadigt osynligt grepp om ögat och det känns som det vill slita henne i stycken och vibrerar av illvilja så det blir svårt att hålla stilla. Tur det inte har huggtänder, tänker hon och kastar snabbt ner det i puchen.

Rieta känner genast en skarp smärta i höften och skriker ut av smärtan. Kändes som eld borde göra, men, eld? Nej det tar jag ingen skada av. Vad är det som bränner mig? Hon knyter genast loss sin pouch från bältet och håller den långt ut i remmarna långt bort från kroppen medan hon skyndar sig bort till kittlen. Snabbare än snabbt vänder hon där pouchen ut och in och ett argt stirrande öga faller i slow motion ner mot den sprakande källan. Dess blick byts mot förvåning när den inser att den sakta dalar ner mot kittlens botten.

Rieta sätter fart och springer så långt hon kan men tillräckligt långt hinner ingen av de som befann sig i den intre delen av rummet. Så fort ögat nått källan lyser hela rummet upp i ett bländande vitt sken; först oändligt lång tysnad sedan muller och en halv sekund senare öronbedövande detonation så utplånas källan och hela rummet spricker oroväckande upp.

Det som följer är klippblock som lossar från taket och golvet som viker och vrider sig neråt.Magiska energier sprider sig runt grottan och finfördelar stenen på sin väg uppåt och utåt. Vard skrattar gott och hälsar de alla en god död och springer ut ifrån rummet. Naivarah inne i alkoven inser att hon nog kommer att mosas värre och till tunnare konsistens än en insekt på matbordet där hemma, tar sig ut och hinner halvvägs till utgången när ett klippblock får henne till att ta mer skada än hon tål. Livlös blir hon liggandes på marken.

Talron har gått samma öde till mötes, bara Bronweg och Rieta ståendes kvar på det skälvande golvet. De ruser till sina vänners undsättning och släpar deras kroppar bort från raset. Magiska drycker används och Talron fortsätter hela folk med en något bistrare min.

Men vänta ett tag… var är Bax? Bax! Precis när de börjat leta efter honom bland rasmassorna ser de något som glimmar som guld längst inne i grottan. Det rör sig mot de i snabb fart. Mellan fallande klippblock kryssar den smidigt flygande Bax the Looter med hela famnen full med glimmande saker från skattkammaren som fanns gömd där borta.

Med förnyade krafter jagar så gruppen ner Vard i nästa rum. Han kom inte långt och med ett förvånat skrik avslutas hans liv i eld, syra och lågor. Profeten Talrond hade talet och som förutspått skedde det: Vard förgördes.

Och looten var god.