Resan till jordens medelpunkt

Vid grynningen en kall och regnig dag kom svartalven Malagbar, “den med okänt öde” tillbaka till det gamla Formoriska fortet som bäd gjort till sin tillfälliga hemvist. Han berättade hur han fullföljt sitt uppdrag och begärde nu att Naivara uppfyllde sin del… ta Malagbar tillbaka till undervärlden, lämna över honom till hans (andra) härskarinna. samt förklara/ljug om hur bra han skött sig så att dem åtminstone inte omedelbart dräper honom.

Formorierna som belägrade Moonstair(?) hade inte samarbetat alls med BÄD, deras numerär hade ökats och snart hade dem upptäckt Naivaras bluff och tågat in i Eladrin-staden.

Om en månad skulle porten öppnas, måtte vi vara beredda då.

Det fanns mycket mer att göra här i feywild. Men våra hjältar beslöt sig för att ta sig tillbaka till deras egna verklighet, ett beslut som fattades motvilligt då allting var bättre och tydligare här. Både smaker och känslor… så efter att ett spel tärning urartat till en testestoronstint tävling om vem som kunde tåla flest slag i magen packade dem ihop medans Talron vakade över dem med en arg uppsyn.

Quicklingarna vid vattenfallet, som troligen hade sitt näste där och, hade säkerligen lagt ut en massa elaborerade fällor och en sund stridsplan så att dem än gång för alla kunde förinta BÄD kunde bara snopet titta på när dem tog ett annat håll med hjälp av ljusbron. Statyerna kom de förbi genom att vara snabba på fötterna.

Trollhaunt var ovanligt tyst. För att ta sig genom bosättningen eskorterade Malagbar BÄD genom tunnlarna, ingen vågade ifrågasätta.
Tillfälliga barrikader höll på att sättas upp i korridorerna, kvinnor & trollungar syntes inte alls till. Naivara, frågviss som alltid fick reda på att andra troll-förädare hotade falla över dem närsomhelst. Hon kunde knappt dölja sitt flin på vägen ut, tänk vad man kunde ställa till med lite penna & papper.

På tal om Penna och papper så passade BÄD på att plundra Skalmads arbetsplats, sigil, bläck officielt troll-papper allt tog dem, ty med detta skulle Naivara senare författa ett brev till Malagbars härskarinna där han tackade för dess tjänster och beslöt att hålla kvar hans kompis (som naivara inte tyckte var lika spännande och dödade) ett tag till.

För att komma ner i underjorden måste man ta sig till “Spiral peak” ta sig förbi en labyrint full med ilskna minotaurer med stora yxor och dålig andedräkt för att sedan försöka övertala de mäktiga Saurunska magikerna att släppa förbi dem utan att få eldbollar slängda i  huvet.

Eller så tar man bakdörren, och för att veta var en sån finns så bör man känna någon som Malagbar.

Tre dagar senare, efter en strapatsrik färd genom berg & dalar fann dem ingången. Två fyra meters statyer som var uthuggna ur bergväggen på vardera sida av ingången förtäljde att här en gång för mycket länge sedan funnits en dvärgabosättning.

Trapp steg, där det fanns, var mycket slitna och förtäljde om flitigt användande genom årens gång. Här och var fanns det kvar lämningar efter dvärgar eller annat pack. Snart förbyttes karaktären på grottan och BÄD kom ner i vad som nog varit dom gamla gruv-tunnlarna

Lava pool of DOOM

I flera dagar vandrar dem längre och längre ner. Ibland tvingas dem vända när ohyggeliga vidunder blockerar vägen eller när ras blockerat vägen.
De passerade en kamare med en lavasjö med nån sorts mekanism som troligtviss använts för att pumpa upp lavan.

Durgar eller dvärgar? Bäd var rätt långt nere i underjorden nu och konstiga ljud i en närliggande kammare får alla att hålla andan och kontrollera sina vapen.

Crystal caves of do

Nästa kammare slog andan ur BÄD med sina spektakulära kristallformationer, meter höga i fantastiska färger och former. flera pölar med grönt sken lyste upp vissa av kristallerna och sända färglada strålar överallt.

Vad som är vackert kan också vara ack så farligt, pölarna med det gröna skenet var spell-plauge i flytande form, samma substans som årtionden tidigare nästan slitet världen(världarna) i stycken, där den gamla magin dog tillsammans med i princip alla dess utövare. Minsta kontakt med den kunde vända ens hjärna ut & in eller förvandla en till en spetakulär papp-låda.

Med försiktiga steg tripar BÄD vidare. Snart kommer de ut i en gigantisk kamare med svampar stora som träd. mitt i kamaren, i en djup sjö står ett illvarslande torn. Svart, taggigt, täckt med lysande arcana runor och allmänt ogästvänligt så döljer det säkert stora skatter.
Loot-tarmen kittlar till och det vattnas i munnarna. Men när plötsligt enorma färglada fyrverkerier skjuter upp från tornet, strax åtföljda av klampandet från minst tre svampplockande jättar som till råga på allt var osynliga skyndar sig BÄD vidare, Spellplaugen påverkar sim omgivning på alla de konstiga viss och ingen verkar vara sugen på vad som händer om Talron skulle försöka på sig att hela någon.

Många gångar & kammare senare började BÄD närma sig den svart-alviska handelstationen. Med ökad självsäkerhet skyndade Malagbar på stegen men tar plötsligt halt. Någon kommer!

Naivara tar täten och ser snart ett par svartalver komma smyggande och ta upp ställningar bakom ett par klippblock. Snart syns det långa skuggor i en gång från motsvarande håll, fler svartalver kommer. Dessa verkar inte medvetna om de två som ligger i pass men deras vapen är dragna och de verkar inte helt vara i liv, odöda, bakom dem kommer en svart-alv kvinna i väldigt avslöjande kläder, hennes händer glöder svagt blått av magi som väntar på att släppas lös och hennes långa vita hår piskar vilt omkring sig pga den statiska elektricitet. Sist, men inte minst lösgör sig en fasansfull varelse från skuggorna bakom de två svart-alverna. En horrible skapelse, en alvs överkropp fusionerad med en gigantisk spindel likt en centaur!

Huga!