Category — The Other Hand

Fosca, Ziek och Demerius var totalt slutkörda efter mycket stora umbäranden. Det tar på krafterna att slåss mot en drake, för att inte tala om att kräla omkring i underjorden i en mörk, trång och fuktig tunnel i timme efter timme. Det kändes som om det gått veckor sedan de sist fick sig en riktigt god natts sömn, så omvärlden fick ursäkta men nu när draken var nergjord så lutade de sig mot borgruinens mur och skådade ut över det vidsträckta landskapet nedanför. Kung Foril Obarskyr hade samlat sina riddare runt sig och fått armén, det som återstod av den, att ställa upp i led och formationer. Orcher, ograr, jättar och andra monster flydde framför den organiserade hären, flydde eller krossades. Högt ovanför deras huvuden hade redan stora asätare börjat cirkla med siktet inställt på den enorma drakkroppen, medan slagfältet nedanför drog till sig gamar och korpar som kalasade på de dödas kött. Demerius slöt ögonen och tyckte sig kunna känna vibrationerna och höra dånet av framrusande hästhovar. Ljudet omslöt honom och vaggade honom till sömns. Ziek hade somnat i samma ögonblick han satte sig på marken, och för omväxlings skull var det han som slet jättar mitt itu. Fosca, även om han var minst och kunde ibland uppfattas som ett barn, var den som  höll sig vaken längst. Han tänkte inte låta någon fiende smyga sig på hans sovande vänner och inte heller kände han för att få halsen avskuren av någon flyende orch som kunde råka på dem i sin väg. Därför satt han där och vakade medan den svullna röda förhöstsolen sakta gled mot horisonten, och inte förrän han sett till att det fanns vaksamma soldater på vakt tillät han sig driva in i sömnens töcken.

De väcktes av en mycket nervös soldat vid namn Krimm som stammade fram sitt meddelande till sina hjältar. Det var en stor hedersbetygelse att göra detta och han hade förtjänat uppdraget genom att visa stort mod i fält då han tagit sig an inte mindre än tre orcher ensam för att rädda ett sårat befäl. Krimm hade visserligen blivit sårad själv, och befälet skulle säkerligen förlora ett ben på kuppen men han åtnjöt ändock mina medsoldaters beundran och skulle med största säkerhet väljas ut att leda mannar i framtiden, kanske rent utav som underbefäl om hans egna förhoppningar föll in.

Vad krimm hade att berätta var detta;

Rapporter från Phantasm-armén att de driver fienden framför sig. Deras marsch har spritit sig som en löpeld över slagfälten och många som varit gömda har kravlat sig fram från sina gömställen och slutit upp bakom den egendomliga armén.

Orcherna gjorde till en början motstånd, men då ryktet spred sig att de stod utan general vände de om och retirerade tillbaka mot bergen. Nethereserna har inte setts till utanför murarna.

Förvånansvärt få gårdar har bränts ner, och speciellt de vars ägare gömt sig undan fiendens ögon har klarat sig oskadda.

Konung Foril Obarskyr entledigar er härmed från ert ansvar i armén, och sätter sina förhoppningar till att ni nu följer planen som berördes vid tältrådslaget rörande göromål i själva huvudstaden. Konungen har tagit Jesters Green som sitt läger och önskar att bli meddelad om det blir framgång i uppdraget.

När Krimm avlagt sin rapport och avlägsnat sig insåg de att de måste ha sovit längre än beräknat. Det var i gryningens första skälvande timme och medan de åt en frukost vid elden som jagade nattens kyla från deras ben lades en ny plan fram för att en gång för alla befria Suzail från dess odöda hemsökelse.

Nu återstod inte mycket, det kunde de alla känna. Motståndet hade varit hårt men det kände alla att det värsta fortfarande låg framför dem. Mardrömsvarelsen som hotade att stjäla deras själar hade varit droppen som nästan fått bägaren att rinna över, fått dem alla att fly – men de hade stått fast och besegrat den. Kloakstanken och det ständiga droppandet från taket, det påträngande mörkret som bara tillät dem att se så långt deras fackla brann, slurpet från virveln som skapades där kloakrännorna konvergerade och där den onämnbara sörjan sögs ner till vem vet vad gav en ödesmättad stämning i den lilla gruppen. Och ändå var det värsta fortfarande framför dem.

De steg in i drakens kula, en stor kammare som dominerades av en sedimenteringsbassäng kantad endast av en smal gångavsats som för länge sedan övertagits av mögel och andra mer exotiska svampar. Draken Nightshade den Svarta bröt vattenytan med ett vrål och utgjorde en på samma gång fasansfull som imponerande syn. Dess svarta skinn glänste i fackelskenet när den sträckte ut sina läderartade vingar och fokuserade sin blick på de tre inkräktarna. Ett livsfarligt leende spred sig över hennes läppar och hennes giftdrypande tunga spelade över sylvassa tänder och hon sa;

– Ahh, så här har vi de tre äventyrarna som tror sig vara drakdödare. Jag föredrar dock att kalla er “Dagens Rätt” om ni inte har något bra att komma med.

Hennes röst var väsande och dröp av förakt och återhållen ilska. Här fanns det möjlighet till förhandlingar insåg de alla, men, de, enligt deras sed, förkastade tanken efter ca. 2 sekunders betänketid, drog sina vapen och började hota draken med “att om du inte ger oss all din loot så dödar vi dig!”

Draken drog en djup suck, ryckte på sina massiva axlar och sa “Nåväl, jag försökte i alla fall…” och sprutade ut sin dödliga andedräkt över dem alla. Fosca dansade vigt undan och kastade sig sedan mot den väldiga besten. Hans vapen fann en speciellt sårbar punkt och draken började genast ångra att hon vaknat den dagen. Demerius följde samma recept, och med Bahamuts hjälp lyckades han driva sitt svärd i den legendariska Nightshades kropp så illa att hon på allvar började tro att hon kanske inte skulle komma levande ur denna striden. Ziek, svård bränd av giftig syra, vräkte iväg en förbannelse så fasansfull att Nightshade bleknade och lika gärna kunnat döpa om sig till White Lotus, Demerius öron började ryka och svamparna skrumpnade ihop. Sår slogs upp över hela drakens kropp och den vrålade av smärta. Om någon vänt på huvudet och tittat på Ziek i det ögonblicket då han stillsamt kacklade fram sitt skratt så hade deras hår omedelbart blivit vitt och synen hade hemsökt dem i dess djupaste mardrömmar. Hade Demerius sett honom då så hade han vänt sin klinga från draken och istället höjt den mot sin vän, ty han hade då förstått att den verklige faran inte var draken. Ingen såg dock Ziek så detta är definitivt något som inte har någon betydelse.

Gång på gång försökte draken slå ifrån sig, dock utan att lyckas speciellt väl, medan hjältarnas magi och klingor bet allt djupare. Till slut försökte Nightshade köpa sig fri från sin ofrånkomliga undergång genom att ge dem vad de än önskade, men detta föll för döva öron då de ansåg att de kunde ta vad de ville ha ändå när väl draken var död, plus att detta skulle ge betydligt mer ära än om de lät den slinka undan för att göra än mer nidingsdåd, och i Foscas och Zieks fall så handlade det mer om hur mycket gratis dricka deras historia skulle ge på krogarna i framtiden. “Vi dödade draken och tog dess skatt” lät på något sätt bättre än “Vi lät draken komma undan genom att låta oss bli mutade”.

Med ett sista vrål föll den mäktiga drakmatronan tillbaka i det smutsiga vattnet och sjönk ner tills hon var helt försvunnen. Det enda som fanns kvar var svallvågorna på det svarta vattnets yta, och även dessa dog snart ut och i och med detta så fanns Nightshade inte längre kvar bland de levandes tal och hennes dåd skulle nu istället viskande återberättas i mörka gränder och i stillsamma samtal över rött vin i hemliga lokaler där världens framtid smiddes av blodsdränkta lönnmördare. Namnet Nightshade skulle för evigt leva i det döende ljuset av den sista röda solstrimman i skymningens skälvande sekund. Ja, eller så var hon bara en drake bland många och kommer att glömmas bort… Vem vet?

Hjältarna roffade snabbt åt sig av drakens få skatter – de var få för Nightshade var ingen idiotdrake som samlat all sin loot på ett och samma ställe utan hade spritt ut det på många platser. Dock hade hon det som hjältarna eftersökte, Jarmaaths Doom var nu Foscas, och snacka om att en viss Vampire Lord nu skulle hänga löst!

The Other Hand eller Lords of Punjar kampanjen. Kortfattat är det som hänt följande, med början efter vi släpte Hassim:

Försöket att hitta bevis hos den troligtvis onde kunga-nevön Erzoued Obarsky

Han gav dåliga vibbar redan i Arabel

Planer läggs upp

Docka inhandlas

Kläder inhandlas

Ryggsäck fixas

Tipsar springpojke för mycket

Foscas klantigheter

Planen genomförs

Fosca smyger sig upp till Erzoueds torn

Förklädd till råtta tar Fosca sig snabbt och smidigt genom sovrummet

Finner intressanta papper och planer på skrivbordet

Finner osannolikt lönnfacket med giftet

Och med dagboken

Klantar sig fett

Dör nästan

Förstör Det Viktiga Dokumentet

Experimentet med att rädda dokumentet

Försöker rädda dokumentet som kan(?) bevisa Erzoureds skuld

Ziek försöker motivera Fosca att armen måste huggas av

Foscas arm går nog inte att rädda

Ziek blir besviken

Dagboken avslöjar Erzoured som Förrädare. Han planerar mörda Kungen

Indikationer på att lönnmördare kontrakteras – kan vara duktiga

Övertalandet av Kungen att hans liv är i fara

Avgång på morgonen för att avslöja brorsonens planer

Vi anländer i tid

Men saker och ting utvecklas sig under mötet i tronsalen

Saker som är lite för stora att hantera händer

Lord Val Antor uppenbarar sig och Erzoured verkar vara hans bitch

För många riktigt tuffa assasins

Vi räddar kungen och flyr de övermäktiga fienderna

Flykten och Konungens plan

Vi flyr ut på landet, bort från staden.

Kungens son bosatt här ute, utan värdfamiljens vetande om att han är konungens son

De ska samla trupper och marchera mot staden

Vi ska till staden och rädda det som räddas kan

Mustra motståndet och förbereda för anfallet

Återkomsten till huvudstaden Suzail

Staden belägrad av orcher utanför

Odöda går på gatorna innanför

Mörkret har laggt sig över slottet

Lokalbefolkningen är i burar eller fängslen, många ska säljas som slavar

Infiltrerandet av de onda makterna som övertagit huvudstaden

Tänkte oss flodvägen

Men ville inte lämna hästarna

Så vi förhörde orc-patrullen som kom gåendes

Fick lösenord

Klädde ut oss till ondingar (Demerius svår han…)

Räddandet av magikern

Väl inne som ondingar inser vi att magiker-tornet precis i denna stund fallit

Går dit lite oskyldigt strosande

Ser att magikerna förs bort i bojor

En lich-onding leder de mörka trupperna

Ser att en magiker-fångarna obemärkt smiter iväg

Vi leter upp honom

Övertalar honom att vi är vänner

Han grillar oss lite…

Han får en Plan att genomföra

Vi får indikationer på att rädda staden kan vi aldrig göra utan 2 legendariska vapen: Bloodboiler of Verrac the Insanely Untrustworthy.  Jarmed’s Doom, som han misslyckades med att mörda Lord Val Antor med sist han var aktiv.

Och riksvapnen verkar ha tagits dit av magic in case of emergancy, som det nu ju är.

Sökandet efter 2 legendariska vapen och fyra till

Finnandet av vapnet till Ziek och fyra mindre viktiga

Några kilometer utanför Suzail finns en övergiven helgedom till Bahamut. Konstiga varelser verkar tagit den i bisittning och utför en slags ritual.

En oskyldig stadsbo får nästan huvudet avhugget

Men vi räddar honom och han springer tyvärr förskräckt iväg

Nedslår fienden

Djävlar var väl inget heller.

Rusar efter den oskyldiga för Fosca.

Hinner precis se honom bli upplockad av en brutal Dragonbord som knäcker hans nacke på alviskans befallning.

Hon har nåt mörkt över sig

De fortsätter mot helgedomen

Vi gömmer oss i klipporna

De två kollar på förödelsen, kommenterar att det var väl bra, och går därifrån

Vi väntar 20 minuter sen går vi ner i underjorden i jakt på vapnet

Nedslår fienden

Lootar tidigare äventyrare

Demerius finner en Succubus charmig

Nedslår fienden

Hämtar Rod of Verrax.

Verrax blir sur, tack vare Fosca.

Nedslår fienden

Hämtar de fyra riksvapnen Kungen bad oss göra, så de sätts i säkerhet

Shadar-Khais ställe och letandet efter nästa vapen

Går till den otursamma staden, ingen fattar varför de rebuildar om och om igen

Nu är den dock övergiven efter sista apokalypsen

Eller?

Hittar källare i ett övergivit hus

Shadar-Khais smider planer

Vi leker lite med dom

Planerna de har att bryta sig in i Suzails slott kopieras

De kanske försöker lura oss

Men vi är tuffa

Inte ens mardröms-monster i kloaker är nån match

Vi tar oss vidare mot drakens kula…

I väntan på kvällen så blev det en ganska lungn kväll på värdshuset. Strax innan vi ska ge oss av så går vi och bytar om till rustningarna, Emmersson har gått ut och väntar på oss där ute med droskan.

På vägen planerar vi lite vad vi ska göra, när vi är framme ber vi Emmersson att komma tillbaka om ungefär 1 timme, sedan ger vi oss in i kapstaden. Efter ungefär 30 minuter så kommer vi fram till huset vi skulle mötas vid. Jag öppnar dörren sedan går vi in, halva huset har sjunkit ner i vattnet och där är en väldig lutning på det. I en av hörnorna är där ett par tunnor annars är rummet tomt.

Efter vi har väntat en liten stund så börjar vi känna en röklukt och lågor börjar slå upp från dörren vi kom in ifrån. Jag letar efter närmaste fönster och hoppar ut, Demerius kommer som nästa person och till sist kommer Ziek ut. Där står ett 20-tal personer väntandes på oss.

Dom börjar slå direkt mot mig, vi försvarar oss och slår dom medvetslösa. När dom blir medvetslösa så åker dom med vågorna ut där ser vi hur den första personen blir spetsad på en treudd. Det dröjer inte länge fören fler och fler av dom personerna som vi har tagit ut blir dragna ner it djupet.

Det dröjer inte länge tills där är bara ett par stycken kvar, personen som ser ut att vara ledaren springer iväg, jag jagar efter han och lyckats att få tag i han, Ziek drar tillbaka han med sin mörka kraft.

Vi hör på håll hur det har slått larm om branden, vi skyndar oss därifrån med Hassim Belloc somhan hette. Lite längre bort så tänkte vi klättra upp på taket för att kolla efter någonstans att vara. Jag och Ziek klättrar upp, av någon anledning så försöker Ziek få detta till en tävling att klättra upp på taket. Även om han använde något så han kunde klättra utan att hålla i sig så tog det ungefär like lång tid som mig.

Uppe på taket ser vi båda en drow borta på ett annat tak, han såg oss direkt och sprang iväg. Vi tar oss ner från taket igen, jag hoppar ner och Ziek teleporterar ner bara för att vara först. Ziek informerar Demerius om det vi såg.

Efter en stunds sökande så hittar vi ett släckt hus. Inne i huset så tänkte vi ställa några frågor till Hassim.

-Vem jobbar du för? Frågar Ziek med en mörk röst.

Hassim svarar -Dom dödar mig om jag säger något.

Ziek ryter nästan till med -Om du inte pratar så dödar vi dig.

Det är då vi ser hur Hassim tar upp en kniv och sätter den mot hans egen hals och skär till, Demerius ställer sig på knä och healar Hassim så han vaknar till liv igen.

-Vad hände, är jag död? säger Hassim.

-Ser jag död ut. Hör man en mörk röst säga. -Svara nu på frågan. Fortsätter Ziek med.

-Okej, okej jag ger upp jag ska berätta och sedan kan jag visa var Drottning Jolantha bor. Säger Hassim.

Han berättar till sist sanningen för oss, han var skickad för att hämta upp oss och föra oss till Drottningen. Och för att komma till henne skulle man gå in i ett hus som var lite längre bort och sedan ta en teleport.

Vi beger oss iväg, i täten har vi Hassim som ska leda oss till detta huset han hade pratat om, många skumma gränder blir det innan vi kommer fram till detta hus. Detta är ett av de få hus som fortfarande har överlevt och inte ser speciellt skadat ut, precis när vi ska ta oss in genom ytterdörren så får jag en blåspil i nacken och svimmar.

Ziek och Demerius tar snabbt tag i mig och drar in mig i huset. Jag vaknar efter en liten stund där inne, Demerius tar en titt på min nacke och säger att han är tvungen att dra ut pilen och det kommer att göra ont. Han tar tag i den och drar loss den med ren styrka, snabbt efter så healar han mig igen. Ziek kollar på pilen och säger att det doppad i giftet från en mörk mask och formen på den ser ut som om den skulle kunna komma från Netheril, den användes i kriget för länge sen.

För att ta oss till portalen så var vi tvungna att gå ner i källaren, Källaren ser ut som en vanlig källare, inga fönster nägonstans och inga saker alls i rummet. Hassim går fram till en av väggarna och drar handen över en del av väggen och en dörr öppnas. Innanför ser vi ett litet utrymme på ca 1x1m och längst in ser man en svirlande portal.

Ziek ser även massa tecken runt om denna portal och noterar dom. En tanke uppstår i Zieks huvud -Jag har läst någonstans att man kan blockera portalen genom att lägga saker så att den inte kan aktiveras. Efter det så kan jag låsa den med Arcane lock, på så sätt kommer dom inte ut genom portalen och dom kan inte komma igenom dörren.

Där ligger plank och stenar överallt, Demerius börjar med att slänga in pilen på golvet och sen lastar vi in massor med bråte för att täcka från golv till tak så vi är säkra på att där inte kan ta sig någon igenom, Ziek tar det säkra före det osäkra och sätter alla vassa bitar  trä in mot portalen.
Vi hjälper alla till när han använder magin, efter detta är gjort så tar vi oss ut ur kapstaden, där var inget som anfall oss denna gången. Vi pratar med Hassim igen och kommer fram till att han får gå fri om han åker till Punjar och startar en verksamhet där. Vi kommer att kontakta han sedan där, Hassim ville hämta sina saker först på sin gömma. Av en händelse så frågar vi om han har en Cloaked Dagger.

-Lustigt att ni skulle nämna detta, det var någon härom dagen som frågade precis om en sådan. Ni kan köpa den av mig. Svarar Hassim.

-Vi gör såhär, vi ger dig 600 Triguld för daggern så har du för ett startkapital också. Säger Demerius.

Jag får äntligen tag på dagger jag har ville ha.

Det är en ljus kväll, full av hopp och framtidslängtan. Solen färgar himlen underbart blå, rosa, röd. Små, lugna moln tar sin tid på sig.

En strid ström av folk tar sig ner mot den stora staden som breder ut sig där nere vid havet. Det är folk från när och fjärran, handelsmän, bönder, soldater, skogshuggare, bagare, knegare, fiskare och äventyrare. Alla trängs de utan gnabb för att få komma in i Cormyrs pärla och huvudstad – Suzail.

Så då är vi här äntligen, tänker Ziek. Vi får se till att lämna av vår last innan nåt oförutsätt händer… igen.

Just då vinkas de in till sidan av några vakter vid porten. Han frågar vem vi är och får ett ärligt svar. Han överräcker ett förseglat pergament och säger att han blev instruerad att ge oss detta viktiga dokument så fort vi kom till staden.

Målinriktade som vi är tackar vi får meddelandet utan att läsa det och beger oss framåt. Snart här inne kommer vi att hitta vårt mål.

På höger sida tornar det upp sig stora borgar och höga byggnader i ett gräsfält, som stor kontrast till vänster sida där det är ett virrvarr av korsvirkeshus.

Demerius känner instinktivt på sig att Den Store Platinumdrakens templel är nära och sätter av åt höger. Snart nog syns där ett tempel där som är svårt att missta för något annat än just platiunumdrakens tempel. Stort, förgyllt, mycket dekorationer och en mäktig drak-staty uppe vid dörren.

Demerius går med vördnad upp för de många trappstegen upp till dörren, medans Ziek och pyttis inser att de nog har bättre saker för sig än att gå in i tempel de inte är välkomna i.

Jaja, de där överspännda tempel vakterna kan väl få vara. Vad bryr jag mig om tempel… Nä, nu får det bli supa av. De har det inte varit tillfälle på mycket länge.

Ziek rycker till och gör en grimash så att pojken framför honom hoppar till och backar förskräckt. “Vart finns det ett vettigt värdshus?” fräser Ziek med sin vanliga charm. Pojken pekar förskräckt på en korsvirkesbyggnad lite längre fram och sen springar han fort därifrån.

“Äsh, ungar, så poänglösa,” Ziek vänder sig mot Demerius väpnare Leopold. “Nå, nu ska vi ta en sup” Han lägger armen om väpnaren och tvingar in honom på värdshuset.

Kvällen blev blöt. Väpnaren stupade kvickt, men både Ziek och Fosca höll på intill småtimmarna till värdshusvärdens och de förnäma gästernas förtret. Ziek minns inte så mycket vad som hände mer än att han har brännande smärta av att det försvann en herrans massa mynt på konjak och att Fosca blir förändrad av sprit. Skulle bara älta sina livsbekymmer och plågor hela tiden,, prat, prast,, prat… plöat.. prrrat? ppprrr…

Morgonen är dimmig tills Demerius hårdhänt ger Ziek några lavetter och tvingar i honom en återställningsdryck. Huvudet klarnade till kvickt. Fosca ser glad ut som vanligt och Leopold märkbart stum och med nerriktad blick.

Vid frukostbordet meddelar Demerius att uppdraget är slutfört och kuben är i säkert förvar djup under Den Store Platinumdrakens Templel.

Ziek börjar tänka på historien om portalen till Underdark som ju knapphändigt förseglades av Elminster för, ja, några hundra är sen, och som sägs finnas här mitt under staden. Sägs att den kanske bara förseglades från detta hållet, så ondskan innefrån där nere kan kanske ta sig hit… och då skulle ju förvaring av kuben i underjorden kanske – Ziek stoppar sig själv abrupt när han in ser att han sagt allt detta högt och inte bara funderat i tystnad. De andra två sitter stilla och stirrar på honom med ett lite blekt förskräckt uttryck.

“Nej, men det är säkert ingen fara. Elminster han var en reko kille som visste vad han gjorde.. Han var en duktig magiker.” Ziek viftar bort oron så gott det går och avleder sedan samtalet med “Ja, men det där brevet, har du läst det än Demerous? Stod det nåt viktigt till oss?”

Demerius förklarar stolt att det var ett brev från kungens brorson som bjöd in oss till en audiens med kungen. Idag. Nu.

Planer läggs för införskaffning av lite finare kläder som verkar lämplig. Alla tittar manande på Ziek av någon anledning…

Men innan frukosten avslutas kommer där fram en springpojke med ett meddelande till. Han frågar lite förskrämt vem i gruppen som är Ziek Anfaun.

Han får en skarp blick och “Hur så?” till svar. Lämnar över brevet, ler lite hastigt och pilar iväg.

“Jasså, ett till brev? Vad månne kan detta vara?” säger Demerius.

“Jaja, säkert inget viktigt,” säger Ziek lite för hastigt och stoppar in kuvertet innanför jackan måna om att ingen ska tycka det var viktigt. “Låt oss handla nya kläder. Tar du med dig dina pengar, Fosca?”

Redan innan solens första strålar hunnit leta sig upp över horisonten hade hjältarna väckts av måsarnas skrik. Lukten av nybakat honungsbröd med en svag blandning av rökt fisk letar sig upp genom golvspringorna från våningen under och får äventyrarnas magar att göra sig påminda, fängelsematen de levt på de senaste veckorna hade till och med fått Foska att tappa några kilon.

I värdshuset matsal var det fortfarande tomt som så på när Värdshusvärden och hans hustru som var i fullfart med att baka brödet de känt från sina rum.

De önskas en god morgon och frågan om frukosten skall intas på terrassen eller i matsalen ställs. Äventyrarna hade fått höra mycket om Dimmfiskarna kvällen innan så de bestämmer sig väldigt fort för att äta på terrassen. På bordet dukas det nybakade brödet och till detta honung och rökt fisk. Denna frukost intas till ljudet från de stillsamma vågorna som rullar in mot stranden, där fler och fler fiskare samlats för att ge sig ut på sjön för dagens fångst.

Som på en given signal sätter sig alla i båtarna och ger sig ut på sjön. Likt spökskepp glider de fram, det enda som syns är deras överkroppar då båtarna döljs i den täta dimman. Likt en dans kastas näten taktfullt ut i vattnet och dras in på ett graciöst och skickligt sätt som få har tidigare skådat. Äventyrarna beskådar mästerverket under tiden de intar sin frukost som intas under tystnad, alla djupt försjunkna i sina egna tankar.

De lägger knappt märke till den bepansrade vagnen som kör ner mot hamnen och den stora folksamlingen som samlas runt den. Icke heller mannen som klättrar upp på taket och viftar med sina händer får dem att lyfta på ögonbrynen.

Mannen ser ut som om han håller någon form av auktion och gamle mor inflikar under en av hennes påfyllningsrundor att det där är fiskbete-försäljaren, som säljer någon form av svamp som fiskar älskar. Alla vill ha det så priserna har stigit något oerhört, så snart har ingen råd att köpa, hur ska det då gå med fiskeriet i byn. Inte heller dessa ord får äventyrarna att bli nyfikna.

De packar ihop sina saker och sitter upp på sina hästar, när de ser något nytt tumult nere vid bryggorna. Det ser ut som en skadad man, med borstliten arm. En annan man kommer springande vilt skrikande efter gamle mor som verkar vara den läkekunniga i byn.

Detta får äventyrarna att sätta sporrarna i hästarna och ge sig av i sporrsträck mot deras nästa mål, staden Hilp, för blod och avätna lemmar från okända monster vill dom inte beblanda sig med.

De rider längst den stenbelagda vägen med ängar och sädesfält vajade i sommarbrisen, men eftersom de ha bråttom vägrar de att stanna både när de rider förbi ett värdshus som söker hjälp av äventyrare och lika så det gamla paret de möter längs vägen som Ziek lyckas fräsa bort på sitt mest charmerande sätt.

När staden Hilps murar tonar upp sig framför gruppen, visar det sig att det är en stor midsommar marknad som pågår, detta är ju som upplagt för shopping och äventyr, om detta nu var vad hjältarna sökte… De beslutar sig för att rida runt staden istället för att passera igenom den för att inte ödsla tid eller bli indragna i saker de inte ville.

Inte ens de fetaste penningpungarna får Foska att tappa koncentrationen, han till och med hjälper statsvakten där han rider på sin stora häst genom folk massorna genom att knacka stadsvakterna på axlarna och berätta vem som just blev av med sin penningpung och vem som tog den. Detta med Tjuvheder verkar inte ha kommit in i Foskas vokabulär ännu, eller så var det så att Demerius predikningar satt sig i huvudet på Foska.

Utan några missöden passeras då Hilp och gruppen är nu på sin sista del av resan innan målet Suzial nås.

Tills en dag då hästarnas rytmiska dunkande mot vägens sten avbryts av ett ylande! Detta ylande får snabbt ett annat ylande svar och bara en kort stund senare syns flera smygande skuggor i skogens kant som omger vägen. Dessa skuggor verkar bara avvakta.

Hjältarna manar på sina hästar för att komma ut ur skogen men detta verkar bara få djuren i skogen att öka sin egen fart och de börjar bli mindre rädda utan visar sig nu vara vargar. När hästarna får syn och på vargarna och de kopplar ihop lukten med bilden råkar väpnaren Leopolds och Foskas hästar i sken; Foska fortsätter rakt fram längs vägen medans Leopolds häst beger sig rakt ut i skogen.

Demerius vars häst är stridstränad och inte berör sig särskilt mycket av dessa vilddjur som gläffser efter hans ben, beger sig ut i skogen efter sin väpnare. Demerius ger en order till Ziek att följa efter. Det talas fortfarande om det var Zieks handlag med djur eller om det helt enkelt var att hästen var för gammal för att bry sig om vargar som gjorde att han fortfarande hade kontroll över sin häst.

Nu med vargar både framför och bakomsig gav de sig ut i skogen, vargarna försökte bita Zieks häst men denna undvek varje försök. Demerius häst som var mycket kraftigare undvek inte attackerna men skyddades av pansaret som inhandlats tidigare och gjorde vargarnas huggtänder verkningslösa mot den stolta springaren.

Efter en vild jakt igenom skogen återfinns Leopolds häst liggande på marken kraftigt blödande, omringad av vargar. Demerius sätter sporrarna i sidan på sin häst och försöker att rida över samtliga. Ljudet från stor stridshäst varnar dock de flesta av vargarna som hoppar undan.

Zieke grillar en av vargarna med sin magiska energi, medans Demerius återvänder för en ny chargeattack med hästen. Denna gången rider han in i högen med vargar vilt svingandes sitt svärd och med Bahamuts kraft sårar han samtliga vargar dödligt och dessa fega vargar beslutar sig för att dra sig tillbaks.

Leopold återfinns i en grotta, där gruppen vilar och läker ihop både sig själva och sina djur.

Samtidigt på vägen:
Den vita fradgan rinner ut den skenande shirehästens mun, dess hjärta slår så hårt att det håller på att explodera, krampaktigt håller Foska sig kvar, även om han har mycket bra balanssinne så vill han inte rammla av här, inte här hos alla vargar, han är ju inte så stor, så frågan är ju om de skulle slåss om hans kropp, eller om bara en varg skulle äta upp han i ett nafs!!
Foska väcks ur sin framtids skräckscenario av ett par gläfsande käftar alldeles för nära för hans egen smak – så handarmborstet laddas och en varg slutar springa. Efter ytterligare någon kilometer ger vargarna upp, de inser att de inte kommer ikapp denna bjässe till häst, och det lilla krypet ovanpå skjuter tandpetare som gör ont.

Demerius och Zieke, nu något utvilade ger sig av längs vägen igen med hopp om att hitta Foska. Ingen av medlemmarna i gruppen är egentligen särskilt välbevandrad i naturen och dess tecken, men de tänker, hur svårt kan det vara att hitta en 2 meter hög häst och en halvlängdsman i en skog som sträcker sig igenom flera kungariken…

Foska lyckas efter flera försök och med hjälp av sin inre kraft tillslut få stop på hästen. Några meter till och den hade dött. Han hittar en liten glänta vid en å, där flera innan honom slagit läger som avslöjas av stenarna som placerats i en ringformation mitt i gläntan.

Kluckandet från vattnet och grodornas trivsamma kväsande får Foska att slumra till i det mjuka inbjudande gräset. Hästen har nu lugnat ner sig och betar behagligt efter att ha druckit sig otörstig. Fosca flyter bort i drömmarnas värld.

Längs skogsvägen rider Demerius hans väpnare och Zieke letande efterspår, då och då hörs ylande från skogen, men dessa verkar vara på väg bort. Zieke börjar på sitt konstruktiva och målande sätt beskriva om hur vargar brukar göra när de fält sina offer, och han är särskilt noggrann med att berätta om att de gillar smidigt och vältränat kött.

Leopold blir vitare och vitare i ansiktet till Ziekes förnöjelse och inte föränn han fått stanna och kräkas är Zieke nöjd. Då berättar han lite till.

Inga spår funna av Fosca men ej heller några kadaver längs vägen så i gott hopp om att Foska fortfarande lever, fortsätter sökandet längs vägen.

Vägen slingrar sig genom skogen och en glänta med en liten bäck (en bäck är en å för vissa mindre personer) visar sig. De beslutar sig för att vila här och fortsätta letandet efter en paus och vattning av hästarna.

De blir mycket förvånade när de hittar Foska liggande i gräset snarkande med munnen på vid gavel. Frestelsen blir för stor för Zieke som letar upp en av de stackars grodorna och stoppar i Foskas mun där han sover. Med ett fräsande och spottande vaknar han upp, stirrande blick och med knivarna halvvägs dragna!

Det hela blir förlåtet när han ser vilka det är och det blir ett utbyte av historier vid elden. Då Demerius och Zieke inte vilat på länge erbjuder sig Foska att hålla vakt medans de sover.

Med något lurt i blicken ler Foska och önskar dom god natt. Ur sin väska plockar han fram en liten spade, han börjar gräva i marken och hittar en fet mask, denna mask binder han runt ett snöre, med en hink uppställd med en pinne och snöret fäst i pinnen och masken under pinnen placerar han anordningen nära vattendraget och inväntar ”gammel grodan”. Det tar en timma, det tar två, ingen gammel groda dyker upp. Melvin simmar förbi. En timme till, fortfarande ingen gammel groda, men ack en så fet och fin padda! Alldeles lagom för att knappt passa in i munnen på Ziek.

Paddan fångas och Foska sätter sin plan i verket, men vis av tidigare erfarenheter av ”eld sprutande” saker placeras grodan på plats med hjälp av en lång pinne.

Det hela får sin rätta effekt, Zieke spottar och fräser. Grodan blir en askhög, och Foska springer fnittrande iväg över ängen. Detta får Demerius att besluta att nu är det dags att bryta läger och ge sig av mot Suzail.

Vägen dit blir händelselös och framför hjältarna ligger nu deras mål äntligen säger de när de blickar ner över denna gigantiska stad vid stranden av det största (och enda) hav hjältarna sett.