Category — Lord of the Rings

Mörkret ligger tungt över nejden. Askan inne från Mordor sträcker sig så långt ögat kan nå, den förmörkar himlen, lungorna, öronen och sinnet. Det obehagliga lugnet har igen brett ut sig igen efter blixtanfallet på orc-patrullen. En strimma av hopp har tänts hos mannarna. Ska de lyckas ta sig härifrån?

Tystnaden bryts kort av en kråka som förtjust kraxar till när den dyker ner på en av de nyss dödade orcherna. Men inte många kråkor följer efter, trots att flertalet cirkulerar området. De tar några varv runt tornet, muren och soldaterna och kraxar olycksbådande.

Som om de vet att de snart kommer få en bättre måltid, tänker Teovan pessimistiskt när han hör kråkorna kraxa mellan varandra.

.

Meril, Teovan, Mervorn och Anatore har satt sig lite avsides för att diskutera fortsättningen på utbrytningen.

“Vi måste ju ha en plan nu?” frågar Meril och tittar hoppfullt på sina vänner. De fyra tittar lite nervöst på varandra. Teovan börjar obekvämt skruva på sig. Mervorn tar fram en pil och ser ut att studera den.

Anatore upprepar sin idé hon hade innan anfallet av orc-patrullen. “Soldaterna är till för att skydda oss, dom viktiga. Vi skulle lätt kunna smyga förbi, bara dessa 20 anfaller orcerna. Inga problem!”

Teovan börjar invända igen mot hennes idé och kommer med argument som “medmänsklighet”, “godhet”, “samvete”, “att kunna leva med sig själv sen” – ord som för blott en månad sedan inte betydde något för Teovan. Argumenten biter inte på Annatore. Hon tappar dock snabbt intresset och svassar bort till den lärde Camorran som hon finner vara bättre sällskap och av större intresse än anfallsplaner.

De tre kvarvarande hjältarna stirrar ner i marken ett tag. Men efter ett tag uppstår en diskussion. Sakta men säkert formar våra hjältar en storslagen plan:

Hälften av styrkan ska skickas upp för klipporna över elit-orcernas läger, där Teovan smög sig förbi tidigare. Där ska de vänta på signalen för att skicka ner ett pilregn över orc-lägret.

Men innan dess ska större delen av orcernas läger på vägen vara tömt på orcer. Meril, Teovan och Mervorn ska nämligen skapa tumult genom att skicka in orc-pilar från sänkan in i orc-lägret på vägen. Så att orcerna ska tro att de är anfallna av andra orcer, ur ett annat läger som ligger lite längre bort. Och förhoppningsvis agera på det. För är det nåt som våra hjältar fått höra om orcher, så är de att de vanligtvis inte kommer överns mellan grupperna.

Under tiden ska de sårade, svaga och resten stå borta vid vägkröken och ta tillfället i akt när lägret är rensat. Då ska de rusa fram och förbi.

Sagt och gjort, planen sattes i rörelse. De starkaste och dugligaste som verkar klara en klättring bland klipporna – och som kan hantera bågar skickas iväg för att inta sina positioner högt över orc-lägret. Det beräknas ta dom upp emot en timme att ta sig dit tysta och osedda.

Tre lämpliga orc-utstyrslar plockas fram till våra hjältar och de börjar klä ut sig. Meril har lite problem eftersom hon egentligen är för stor för en orc, men de lyckas få det att se ok ut. Teovan som fått chans att studera orcer på nära håll nu på sistone instruerar sina vänner hur de ska bete sig. Kusligt bra, tycker Meril.

Teovan är till och med så ivrig att kunna mer om orcer att han ber Camorran lära honom hur man säger “Dom anfaller” på orciska. För att krydda lite.

.

Efter en lämlig stund ger sig våra tre modiga hjältar iväg upp mot vägen. Smyger in till kanten och ner i sänkan för att undgås att ses av orc-lägret på vägen. Längre fram hittar de ett lämpligt klippblock att ligga och trycka intill.

Teovan kastar en blick runt hörnet på klippan. Det ser ut som vi härifrån skulle kunna sätta några pilar i två av vakterna till orc-lägret, viskar han till Meril och Mervorn.

Precis när Teovan säger detta hörs det klamp från marcherande orcer en bit bort. De verkar komma från huvudlägret längre ner i sänkan.

Eru den store ler mot oss idag! Teovans hopp tändes. Nu kommer planen garanterat att gå att utföra! Hann Teovan tänka innan nästa tanke dyker upp: men då kommer ju vi mitt emellan! Och patrullen på väg hit kommer ju garanterat att se oss, för här finns ju inget vettigt skydd!

Kvickt kastar sig Mervorn fram och sätter några pilar i de vaktande orcerna vid lägret, precis lagom så de inte dör, utan kan skrika utan problem. Samtidigt skjuter Teovan och Meril varsin pil mot patrullen som snart kommer mellan kullarna en bit bort.

“Dom anfaller!” ropar Teovan på orkiska för att förstärka.

Det blir genast aktivitet i lägret och man hör att patrullen mellan kullarna har stannat upp och ropar förvirrade order.

Det dröjer inte många millisekunder innan det rusar ner en grupp elit-orcher och rockar loss. Den betydligt klenare orc-patrullen har inte mycket chans.

.

Kvar i lägret lämnas några otåliga orcher till att vakta, men som även de vill vara del av attacken. Och det ska de få. Meril, Mervorn och Teovan gestikulerar vilt till de av våra soldater som borde vara upp bland klipporna redo att döda orcerna med pilar. Men icke. Hur mycket som än viftas och småstenar som kastas så verkar det inte komma nån reaktion där uppefrån. Kan det ha hänt dom nåt?

Under tiden smyger Teovan iväg för att se till så att elit-orcerna inte bara skakar på axlarna efter de slaktat truppen och återvänder till lägret. Utan de måste fortsätta vidare.

Otåliga Meril kastar sig över en orcherna en lägret och hugger ner den kvickt och lätt. Precis då börjar våra soldater bland klipporna att skicka ner pilar för att ta död på de resterande orcerna i lägret.

Långt, långt bort på vägen ser alven Thannadirian vad som händer och de sätter full fart. Planen verkar lyckad, snabbt kommer de förbi alla oroligheter. Meril och Mervorn hakar på.

.

Teovan däremot, ovetandes av att manövern är lyckad, smyger sig närmare huvud-lägret för orcerna i sänkan. Han ser att förödelsen är stor efter de stora orcernas framfart för de är fullständigt skoningslösa. Nästan så att han tycker synd om de klenare orcherna. De hade verkligen ingen chans.

Han scoutar framåt och ser att elit-orcerna gladeligen fortsatt att rusa rakt in i huvudlägret för att döda fler av sina art-fränder. Teovan nöjer sig med det och smyger sig tillbaka.

När han kommer upp till vägen ser han att där ser helt tomt ut och alla hans vänner är borta. Paniken börjar stiga, men precis då ropar en av soldaterna på klipp-patrullen på honom. De har precis kommit ner för klipporna och ska ge sig av efter de som hunnit iväg här ifrån.

Det blir språngmarch efter vagnen, som turligt nog stannade en bra bit nerför vägen för att invänta resterande folk.

.

Färden längs med vägen ut ur detta området går smärtfritt, inte en enda orc längs vägen. De kommer längre och längre bort från askan i luften och de börjar se blått spricka fram mellan askan i himlen. Till slut är de helt ute ur mörkret och inser att det är en vacker sommardag. Gräset är grönt, himlen är blå och fåglarna kvittrar i träden. Och luften är ren och frisk.

Färden går längs vägen och efter en stund kan de se de Svarta Portarna på avstånd. Detta läger som våra hjältar besökt blott någon dag sedan. Byggnader verkar vara satta i brand och stället ser ut som det tagit mycket skada.

Att detta stora fästet eventuellt har fallit sänker moralen något bland mannarna. En grupp avsetts omedelbart att undersöka hur det står till. Alven vill promt till hans vänner i Ithiliens skogar för att ta hand om den andra alven, som är väldigt sårad och väldigt nära döden. Vi tror att det är Findor.

Vi bestämmer med alven att vi möts senare i Ithilien. Men justnu måste vi till Merions vila med de andra sårade som inte kan bege sig till Ithilien (och alla våra saker måste hämtas). Senare måste det bära av till Osgiliath, för vi har svärdet som måste överlämnas och Camorran måste bege sig dit. Men innan dess måste vi nå Gandalf och den vi tror onda alven som även de begett sig till Ithinilen. Gandalf måste ju varnas för den onda halsskärande alven han har i följe….

En budbärare skickas till Gandalf som skulle vara i Vilias Nål. Han får instruktioner för hur han ska göra för att ta sig dit och visa sig vän av alver. Med sig har han ett meddelande till Gandalf av yttersta vikt.

Anatore var på sitt påstridigaste humör. Hon la fram än den ena vettiga anledningen efter den andra att sända ut soldaterna att möta hotet från orcherna medan de själva i skydd av striden kunde omärkligt ta sig därifrån. Ingen av hennes vänner kunde förlika sig med tanken på att sända ut dussintals unga män att dö bara för att de själva skulle kunna rädda sitt skinn. Dock, hur vedervärdigt hennes taktik lät i deras öron, så insåg de att om de såg helt kallt på situationen att det skulle fungera.

Anatore påpekade gång på gång att dessa soldater som de hade räddat ur dödsfällan borgruin på andra sidan berget, faktiskt hade en enda uppgift och det var att slåss och dö för sitt land och sina officerare. De hade faktiskt betalt för det!, menade Anatore. De övriga insåg att om de själva inte kunde komma på en bättre plan så skulle de bli tvugna att göra det på hennes sätt. Det var lite rörande att se hur illa vid sig Teovan tog detta. Teovan, vars enda intresse hittills varit Teovan och Teovans säkerhet, brydde sig nu om några helt okända människor och satte deras säkerhet för sin egen.

Meril lyssnade på det hela med stor avsmak. Enligt henne lämnade man aldrig en soldat att ensam kämpa mot omöjliga odds, inte om man kunde hjälpa det. Mervorn gned hela tiden sin skadade axel i hopp om att den skulle värka lite mindre. Han var övertygad om att han skulle få god användning för den innan dagen grydde, om det nu blev dag någonsin i detta förbannade land av sot och aska. Ohälsosamma dunster steg upp från underjorden i skrevor och hål och gjorde andningen till en plåga för dem alla och det smakade bittert avskräde i alla deras munnar, men de bet ihop. På något vis skulle det vara slut med deras umbäranden, antingen med deras flykt härifrån, eller med deras död medan de försökte.

Teovan skickades ut att scouta omgivningarna längs vägen de skulle behöva ta om de skulle kunna hoppas att transportera alla de svårt sårade på hästvagnsflaket. Både häst och vagnshjul behövde plan mark, något som bara fanns längs vägen. Han tog sig tyst och osynligt fram och när han mötte en stor orchpatrull gömde han sig i en skreva intill vägen och undgick på så sätt att bli tillfångatagen, och säkerligen grymt torterad innan de till slut skulle dödat honom efter att ha tröttnat på sina lekar. Teovan fann att partullen gick längs vägen, mellan Barad Faroth och en stort orchläger som låg lite avskiljt från de övriga nere i sänkan. Detta lägret var byggt rakt över vägen, där marken var plan och hade utsikt över hela sänkan med omnejd då den låg på högre höjd. Lägret var befolkat av en sorts orcher Teovan inte tidigare sett. Dessa var rejält byggda, längre än en vanlig orch, och de var klädda i bra rustningar. De sysslade till och med med vapenvård, och bland dem fanns det inga problem, inte som hos vanliga orch som hela tiden käbblar och träter med varandra.

Teovan såg ledaren sittandes vid lägerelden, en stor och massiv bjässe som satt och finslipade sin stora dubbelbladiga stridsyxa. Runt sig hade han, verkade det för Teovan, uppassare och rådgivare, eller kanske underbefäl. Det är inte vanligt att en orch vänder en annan ryggen, och ännu mer sällan att en av deras ledare gör det, men här tycktes inte finnas den så vanliga misstron. Ingen verkade vara orolig för att få halsen avskuren eller bli knivad mellan skulderbladen. Kort sagt, dessa orcher verkade vada både intelligenta och disciplinerade. Orcherna verkade vara cirka 50 till antalet, och ett anfall på dessa skulle komma att kosta Gondors soldater dyrt. Alltför dyrt. Teovan scoutade framåt och förbi lägret och fann att vägen låg fri efter sänkan, sedan tog han sig tillbaka till Barad Faroth.

Rhorric låg fortfarande och slumrade i sin stol. Bulan i pannan och det mystiskt tillknycklade reveljhornet låg i hans knä. Han visade dock vissa tecken på att vakna upp snart och det var detta faktum som gav gruppen sin slutliga idé. Teovan hade beräknat hur lång tid det gick mellan avrapporteringarna den vandrande orchstyrkan gjorde borta vid, vad som nu kallades, elitorchlägret. Teovan gjorde bedömningen att om de tog truppen i ett bakhåll och sedan tog deras rustningar och förklädde 20 soldater som orcher, så kunde de hinna att raskt marchera tillabaka och avrapportera utan att något konstigt skulle märkas. Teovan hade lyssnat noga på vad orchledaren sa vid avrapporteringen och kunde upprepa det med kuslig exakthet. Han hade ingen aning om att han hade fallenhet för språk, men gav sig själv ett löfte om att fortsätta förkovra sig i ämnet så snart tillfälle gavs. Att känna sin fiendes språk ger en mycket stor fördel.

Rhorric vaknade ur sin djupa droginducerade sömn och fick sig till livs den senaste versionen av vad som nu skulle hända, och han var definitivt inte sen att vilja skrida till handling. Rhorric och några soldater skulle anfalla den vandrande orc-truppen framifrån, medan 12 man på varje sida av vägen skulle anfalla från sidan och bakifrån, allt på ett givet kommando.

Mannarna tog sig tyst fram till sina anfallspositioner medan Rhorric otåligt stod i spetsen för sin lilla skara soldater på vägen. Han lyssnade och spanade… Vad var nu signalen igen? En svart korp kraxade högt ovan i skyn, och det var en signal god som någon för Rhorric, som genast satte av i full karriär mot orchstyrkan, och innan någon förstått vad som höll på att hända så var han mitt ibland dem och vevade med sitt mäktiga svärd. Innan de övriga kunde ansluta sig till striden hände det som inte fick hända. Mitt bland orcherna tappade Rhorric fotfästet och föll till marken, och orcherna kastade sig över honom med tänder, klor och vapen.

Då anföll alla de övriga och med blodisande stridsvrål kastade de sig in i tumultet. Orcherna var totalt överraskade av de nyanlända attackerarna och kunde inte sätta emot så mycket inför den virvlande svärdsväggen som kom farande mot dem. Soldaterna städade snabbt bort orcherna från vägen och snart var det enda som visade att det varit strid här stora svarta pölar av blod som sögsupp av den giriga marken. Rhorric låg ensam kvar, hans sönderhuggna rustning och brutna kropp låg helt stilla.

Meril kastade sig fram till honom för att söka efter livstecken, och fann dem också men oändligt svaga. Hennes helande händer och skicklighet stablilserade Rhorric där han låg, och sedan bras han snabbt tillbaka till tornet och lades i vagnen tillsammans med de övriga skadade.

Rhorric levde men ingen visste för hur länge. De enda förlusterna av två av de yngre soldaterna som blivit spetsade på orchernas hillebarder när de kastade sig in i striden efter Rhorric. De övriga fick knappt ens en skråma, men sådant är livet.

Nu skulle resten av planen genomföras, men plötsligt kändes det inte lika aktuellt att klä ut en stor styrka till orcher och sedan riskera dem bara för att ge dem lite tid. Tid till vad? De hade fortfarande kanske 10 minuter, 15 på sin höjd, innan elitorcherna skulle börja sakna styrkan. Meril, Teovan, Mervorn och Anatore gick lite åt sidan för att smida en plan så osannolik att den bara måste lyckas.

Teovan och Mervorn bestämde sig för att det skulle vara en bra ide att höra med Thannadirian om han ville hjälpa alven vi tagit med oss. De hade fått hör att han skulle vara en utmärkt helare. Men han sa att där inte var mer han kunde göra mer för alven. Det han kunde var redan gjort och de ende som skulle kunna hjälpa honom var i alvernas stad och han skulle snart bege sig dit.

Mervorn frågade – Tar ni med er honom dit så han får den rätta vården han behöver?

Thannadirian – Jo det ska jag göra för att det är den enda chansen han har. Han kommer med all sannolighet avlida om han inte kommer till vårt folk som kan mer om läkandets konst.

Mervorn – Ja bra då följer vi med när beger vi oss.

Thannadirian tittade misstänksamt på de båda soldaterna och sa – Jag måste säga att jag inte gillar iden men jag antar att jag inte kan övertala er att stanna. Vägen är svår och jag hade tänkt att smyga ut i skydd av natten. Det är inget man gör med 40 mannar i släpptåg. Speciellt inte när hälften är skadade och vissa kan inte ens tar sig fram på egna ben. Vad kan du bidaga med till hälp? Vad kan du Mervorn?

Den frågan var han inte beredd på. – Vi är en militärisk enhet av Gondor.

Thannadirian tittade skeptiskt på honom. – Det må så vara men vi ska ta oss förbi många orcher som alla ser lika bra natt som dag och vi kommer att befinna oss i deras territorium. Vi måste i så fall hitta en annan väg.

Thannadirian – Varför är ni så angelägna om honom. Jag kan ta honom dit snabbare och enklare om jag ger mig av själv.

Mervorn – Han har information som vi måste ta del av. Han var utskickad av alvlorden Isyr på ett viktigt uppdag. Han skulle lämna en gåva till Minas Anor.

Thannadirian – Vad vet ni om kungars affärer och deras gåvor? Detta kan inte stämma. Ni är ju vanliga soldater. Var är resten av hans grupp och vilken väg tog de?

Mervon -De tog vägen genom Mordors berg, men blev förledda och tagna i ett bakhåll.

Thannadirian -Mordors berg? Kung Isyr måste ha gjort en missräkning om han tror att man kan ta sig över dessa berg. Varför skulle ha skicka någon som förleds så lätt?

Mervorn -Alven sa något om en sång som lockade dem på villovägar.

Thannadirian -Vad var naturen av denna gåva?

Mervorn – En träask.

Thannadirian – En träask säger du. En ringa gåva. Jag måste genast tala med honom. Vi ger oss av om några timmar. Det bästa hade varit om vi gav oss av själva men det går inte. Det är min närvaro som hindrar orcherna från att invadera fortet.

Mervorn – Känner du till genomgången i berget? Där finns en vattenfylld trappgång neråt.

Thannadirian -Nej. Jag gillar inte av vara under mark. Även om det finns alver som bor under marken tycker det flesta inte om det.

Merorn – Det kan vara en väg ut.

Theovan -Den leder till Gûrthang som vi kom ifrån.

Mervorn – Vi måste hitta en väg ut för vi kan inte lämna kvar manskapet. Det vore som att lämna dem till döden själv.

Thannadirian – Det låter som om ni mest gissar. Jag kan inte lämna min post här. Ni får undersöka om det är en bra väg ut.

Mervon -Då har vi en plan.

Thannadirian – Ja sen smyger vi ut vid rätt tillfälle och dödar det som kommer i vår väg.

Teovan – Hur långt måste vi gå innan vi har kommít förbi alla fiender.

Thannadirian – Flera km och vi måste vara lätta på foten. Du ser ut att vara det Teovan men inte du Mervorn.

Mervorn – Nu ska vi inte spilla mer tid.

Thannadirian – Ge er av. Jag är tveksam om detta kommer att fungera. Det kan vara bortkastad tid. Hittar vi en annan väg tar vi den från detta fruktansvärda torn måste vi ta den. Kom i håg att jag ger mig av om några timmar.

Teovan och Mervorn anslöt sig till sina vänner och berättade för dem om sitt möte med Thannadirian.

Innan de gick frågade Mervorn om Meril kunde simma.
– Jo jag kan hålla mig flytade och simmar hyfsat bra, men jag tycker inte om det. Mitt senaste besök i vattnet höll på att sluta i katastrof. Jag ska göra mitt bästa eftersom det inte växer några träd i närheten.

– Ska vi anfalla nu? Jag tyckte någon sa det? undrade Rhorric.

– Nej vi ska undersöka om vi kan använda oss av gången vi hittade, sa Anatoré.

– Samla mannarna så stormar vi tornet! Vi har många svärd som vill slåss! Välj ett håll Anatoré så stormar vi! Vi skulle behöva ett sammankallningshorn…

Rhorric stormade iväg för att leta rätt på ett.

På vägen till gången passerade de en en vakt som berättade att Rhorric måste vara galen. Han har blivit tokig meddelar vakten som såg helt hysterisk ut. Vännerna gick under tystnad till trappan med det svarta kalla vattnet.

Väl frame kastade Teovan en sten i vattnet. Alla backade snabbt tillbaka. Inga tentakler kom fram från vattnet och en ljudlig lättnadets suck kom från gänget. Vattnet var ungefär 2 1/2 meter djupt, svart och iskallt. Att simma med rustningen på är nog inte rådigt, så efter att Meril tagit av den stod hon nu i bara mässingen. Av säkerhetsskäl bande de fast ett rep runt midjan och bestämde att om hon fick problem skulle hon rycka i repet.

Efter att ha tagit ett par djupa andetag och tänkt att “detta kommer att gå som en dans, inga problem detta klarar jag”, dyker hon ner och blev helt överraskad. Detta hade hon inte varit förbredd på. Det iskalla vattnet var obeskrivligt smärtfullt. Vattnet var nära fryspunkten och huvudet kändes som om det skulle explodera. Meril blev helt helt blind och hon hade problem att hålla sig nere i vattnet. Hon flöt upp och skrapade sin rygg mot taket. Det bulltade i öronen och det sprängde i lungorna.

Mitt i all smärta kände hon hur någon eller något började dra i henne. Paniken hade kommit. Meril började sprattla och nu märkte hon att hon satt fast. Repet som skulle varit hennes livlina höll nu på att bli hennes död.

Resten av gruppen som stod och väntade insåg att något har gått galet. Ingen av dem kunde egenligen simma men Anatoré hoppade hjältemodigt i. Hon ångrade sig dock snabbt – smärtan var fruktansvärd, men vad gör man inte för sina vänner när de är i nöd? Hon tog tag i repet och började följa det. Meril började samtidigt att försöka ta sig tillbaka men kom inte så långt. Framför henne kände hon att vägen tillbaka hade blivit avstängd av en vägg. Nej! Jag måste ha utlöst en fälla! Den här vägen är helt avspärrad (hon kan ju inte bara ha simmat fel väg neeeej då).

Teovan och Mervorn började att försöka dra upp Meril. De tog i med alla sina krafter men efter ett jättekrafttag flyger båda handlöst bakåt med ett avslitet rep i händerna. Samtidigt tog Meril fram sin kniv med stora svårigheter. Kylan gjorde att händerna vill inte lyda henne men som av ett under fick hon fram den och lyckades skära sig loss.

Teovan började ropa ordet som desarmerade den förra fällan men det verkade inte hjälpa.

Anatoré böjade även hon nu känna paniken komma och försökte simma tillbaka . Hon följde repet när det helt plötsligt rycktes ur hennes händer. Skinnet slets av hennes händer och smärtan i händerna gjorde att hon tappade orienteringenhelt och även hon stötte på en vägg. – Fel väg, hur ska jag nu hitta ut? – tänkte hon lite pragmatiskt

Under tiden sprang Mervorn och hämtade filtar. Väl inne i fortet hörde han att Rhorric hade hittat ett horn och visste hur man använder det. Men Mervorn struntad i detta och var snabbt tillbaka i grottan. Teovan informerade Mervorn som snabbt tog det avslitna repet och band det om midjan på Teovan för att göra sig klar att hoppa i för att förska rädda de två som helt klart var i nöd. Även Teovan fick känna av det nollgradiga vattnet och började simma ner efter Anatoré. Han hittade henne snabbt och hjälpte henne upp till ytan. Väl ovan vattenytan började Anatoré att kräka upp allt vatten som hon fått ner i lungorna. Hon skakade häftigt av kylan och var alldeles blåsvart om läpparna. Teovan insåg att Anatore snabbt måste få upp värmen om hon skulle överleva och tog snabbt av sig sina kläder och hennes för att dela kroppsvärme. De drog på sig de båda filtarna som Mervorn tagit med sig.

Nu var Anatoré i säkerhet, och Teovan såg inte ut att klara ett dopp till, så då hoppade Mervorn hjältemodigt i för att försöka rädda Meril. Han tänkter att det måste var så här det känns att gå genom Mordor utan sin båge. När han simmat en blit stötte han på väggen som gjorde att Meril inte kunde ta sig tillbaka. Han bestämde sig för att försöka hitta en annan väg runt om. Man kan undra varför inte Meril tänkte på den iden men å andra sidan är hon inte så smart. Han kom runt väggen och tyckte sig känna att Meril var snett ovanför honom men han hade svårt att orientera sig även han. Han började även få dåligt med luft och började andas in vatten. Smärtan var stor när vattnet kom ner i lungorna, men där i förvirringen tycktes han ana en yta ovanför. Luft fanns där uppe!

Under tiden satt Teovan och Anatoré och värmde varandra. Anatoré fick snart tillbaka känseln och kontrollen av kroppen och bestämde sig för att det nog var en bra ide att hämta folk som kunde hjälpa till. Det hade gått flera minuter sen Meril försvann ner i vattnet och hon hade inte sett Mervorn komma tillbaka heller. Hon reste sig på ostadiga ben och började gå mot tornet. Teovan stannade kvar och hoppades att vännerna fortfarande levde.

Mervorn simmade mot vad han trodde var Meril. Han kände sig fram och hittade hennes ansikte. Med en kraftansträngning tog han en tag om henne och drog upp henne till ytan. Väl upp började Meril hosta och fräsa så det ekade i grottan de kommit till.

                                   Grottan Meril och Mervorn kommer till

En sak var säker i alla fall – om detta rum hade varit fyllt med orcher hade de inte undgått att de kommit. Men som tur var var grottan tom bortsett från en liten stenö som fanns i mitten. Grottan var cirka 40 m bred och drygt 5m upp till taket. På ön fanns det en pellistad men ett järnställning runt om. På toppen av den satt ett klot som lyste. Mervorn drog med sig Meril upp på ön. Han gav första hjälpen och försökte gnugga henne varm.

Det var onaturligt varmt här inne i grottan, men det var tröstande efter den kalla simturen. Cirka 45 grader varmt här och det vita klotet gick inte att titta på utan att det sved i ögonen. Det var mycket hett. När Mervorn försökte närma sig det hörde han ett högt brummande inne i huvudet. Den tycktes värma upp grottan och när han försökte röra vid den brände han sig så snart han kom i närheten av den.

Under tiden hade Anatoré kommit fram till fortet och möttes av Camorran. Hon berättade snabbt vad som hänt vi den vattenfyllda gången men fick inte den respons hon förväntat sig.

Camorran – Jaha, det var ju synd. Du får komma med här så ska du gå och lägga dig. Du är helt genomblöt tös. Det här går inte.

Anatoré hörde Rhorrics tutade uppifrån och kallade på honom. Camorran hade bestämt sig och böjade putta henne framför sig och in på sitt rum. Anatoré protesterade så gott hon kunde, men utan framgång.

– Nu ska du lägga dig, sa han och stängde dörren till sitt gemak.

Han tog av henne alla kläderna och stoppade ner henne i sängen. – Så! Nu ligger du här och vilar.

Anatoré – Ni måste skicka folk som hjälper mina vänner.

– Ja ja, drick nu detta, sa Camorran och gavr henne ett stort krus. Drick detta så sover du hela natten.

Sen lämnade han rummet för att leta rätt på Rhorric, för att slå sönder han med hornet, eller åtminstone hornet i alla fall.

Inne i grottan fanns det något skrivet på väggarna. Meril som kommit på skakiga fötter försökte läsa vad det stod, kom snabbt fram till att det var skrivet på dvägiska och att hon inte hade en aning om vad betydelsen var. Mervorn försökte igen med att säga lösenordet (detta har blivit nästan något som sägs per automatik en gång i kvarten ungefär) men inget hände denn gången heller. I stället började han leta efter en utgång ur denna grotta.

Han hittade fyra stycken, en i var riktning. Sen tog han fram sin kniv och ristade en pil mot den gången som han kom i från. Nöjd med att han hade kommit på ett sätt som gjorde att han alltid kunde hitta tillbaka dit han kom ifrån bestämde han sig för att rikta sin uppmärksamhet mot den lysande kulan. Han rev av en bit tyg och la på kulan men kulan var så varm att tygstycket började brinna med en gång.

Mervorn ställde sig upp och tittade sig om kring. Han bestämde sig för att undersöka en av tunnlarna. Det var ca tio centimeter mellan taket och vattennivån så det var inga direkta problem att ta sig in i tunneln efter att han kom på att ryggsim var sättet att ta sig fram om man inte ville slå i huvudet hela tiden.

Längst inne hittade han en dörr som var stängd. Vad kan finnas på andra sidan? Det är nog bäst att binda fast sig här i reglen i fall allt vatten skulle få för sig att rinna ut. Han ville inte följa med strömmen i så fall. Sagt och gjort. Han öppnade dörren och med en enorm kraft slungades han ut när vattet började storma ut. Strömmen som bildades var stark och han hamnade under vattennivån. Meril hörde hur vattnet börjader sugas ut från det håll Mervorn simmat.

Vid trappan stod Teovan och väntade rastlöst och till sin förvåning såg han hur han nu kunde se fler trappsteg ovanför vattnet. Han räknade dem igen.

Jag måste ha blivit galen, tänkte han och räknade igen. Vänta nu jag har det! Jag räknar inte så bra. Jag måste ha något hjälpmedel. Hmmm sist det gick bra använde jag mig av grisar. Ok jag sätter en gris på varje trappsteg och räknar grisar istället. Logiskt. En gris, två grisar – stå still när jag räknar!! vrålade han till sina fantasigrisar. Tur att ingen såg honom.

Mervorn försökte se bakom sig. Han kunde se att det fanns öppningar bakom honom som var ungefär en halv meter breda. Han vågade inte riskera att åka med strömmen så han fortsatte att hålla sig kvar fastän luften i lungorna var slut och han kände att han börjar drunkna. Meril började nu inse att något var tvunget att göras. Hon såg sig snabbt omkring. Hur kunde hon få vattnet att sjunka undan snabbare? Hon kunde inte ta sig till Mervorn för strömmen var alldeles för stark.

Ett snabbt beslut behövde tas. Att undersöka om det gick att öppna fler dörrar så strömmen blev svagare där Mervorn var var det enda hon kom på. Vattnet hade nu sjunkit undan en bra bit så det var inga problem att ta sig till den tunneln som var mitt emot den Mervorn gått in i. Även i denna tunnelns ände fanns det en dörr. Meril band fast sig med repstumpen som hon fortfarande hade om midjan i regeln. När hon var klar tog hon ett djupt andetag och öppnade dörren.

Vattnet började forsa ut även här och Meril flög med strömmen. Den enda skillnaden var att Meril var längre än Mervorn och lyckades därför hålla huvudet ovan vattenytan. Inne i rummet som dörren ledde till hördes ett ursinnigt vrål som fick nackhåren att resa sig. Hoppsan! Det bodde tydligen någon här. Bara han inte kommer hit och ska ta ut sin hämnd för att jag vattenfyller hans hem tänkte Meril och höll en tumme.

Inne i fortet höll Rhorric tal för mannarna. Alven talade upprört på sitt språk. Helt klart var de inte nöjda med situationen och vi kan väl bara anta att de inte höll några vackra hyllningstal för Rhorric. Camorran satt uppgivet och bara skakade på huvudet. Han hade inte kunnat ta hornet från Rhorric som hela tid höll takten till mannarna, som fick göra de mest besynnerliga övningar. Den enda pausen de fick från hornet var när Rhorric berättade med inlevelse hur de skulle storma orcherna.

När ha fick syn på Anatoré vrålade han att hon skulle föregå med gott exempel och falla in i ledet. Han sa till någon annan att ta över. “Inom kort kommer vi att anfalla orcherna.” Anatoré försökte förklara för Rhorric att Mervorn och Meril behövde hjälp.

– De har varit under vattnet länge och kanske är döda. Jag skickade en man för att hämta dig men du kom inte, sa Anatoré till honom.

Rhorric – Vad säger du? Skickade du någon som skulle hämta mig. Jag har inget hört. Peka ut honom så ska jag straffa honom!

Anatoré var inte beredd på detta. Vad skulle hon säga nu. Hon hade ju inte skickat någon. Skulle hon erkänna att hon ljugit eller bara peka ut någon oskyldig. Hon valde ett mellanläge.

– Han är inte här, sa hon och försökte se oskyldig ut.

– Men alla är här utom två! Rhorric sa åt två man att gå och avlösa vakterna som inte var här. Hur ser du ut! var är rustningen? Gå genast och ta på den. Du måste föregå med gott exempel.

– Nu är det så att jag är av nobel börd och därför är jag i högre rang än du så jag klär mig hur jag vill! Sa Anatoré förargad.

– Jo det är sant. Och så lät Rhorric det vara för att inte tappa anskiktet mer inför mannarna.

När de kom tillbaka sa Rhorric – Nå vem av dessa två är det?

Anatoré – Nä det är ingen av dessa heller.

– Va står du och håller dem bakom ryggen?! Har du blivit en vekling? Straffa dem båda med 10 piskrapp!! vrålade Rhorric.

Anatoré gjorde allt för att försöka hindra de andra mannarna från att binda upp dem vid prygelpålen men utan framgång. Samtidigt berättade hon vad som hänt vid nedgången.

– Kan du inte skicka åtminstonde några mannar som kan simma att hjälpa dem?

– Jo det kan jag men sen har jag inte tid till detta tramset. Peka nu ut den skyldige.

Anatoré som hade tagit med sig bägaren hon fått av Camorran räckte kruset till Rhorric.

– Du ser lite törstig ut. Drick det här.

Rhorric svepte allt i en sväng och slickade sig om munnen. Han såg snurrigt omkring och tuppade av. Anatoré befallde att mannarna inte alls skulle ha några rapp och de blev frisläppta.

De fyra mannarna som Rhorric skickat för att hämta resten av gänget kom fram till Teovan som såg riktigt galen ut vid detta laget.

– Kom med här! Rhorric har beordrat att vi ska hämta dig…

– Jag kan inte lämna detta. Mina vänner håller nog på att drunkna. Grisarna stannar inte där jag säger och jag får plats med mer grisar hela tiden. Du där sluta trampa på grisen! Akta!!

Mannarna tittar på varandra frågande. – Vi tror att det är bäst om du följde med nu.

Mervorn stretade emot men de bar i väg honom ändå och inte förrän de var tillbaka vid tornat satte de ner honom.

– Är det någon som kan simma här? vrålade Mervorn till mannarna, Jag behöver fyra personer!

Åtta räckte upp en hand.

– Bra, kom med här, sa han till alla åtte. Vi måste rädda Mervorn och Meril.

På vägen tillbaka till gången uppdaterade Teovan dem om vad som hänt. Väl frame samlade Teovan ihop grisarna så att han kunde räkna trappstegen. Han bad soldaterna att vara försiktiga. Med grisarna.

Anatoré ville inte skicka ner mer folk i vattnet utan ville hellre att de skulle vänta tills vattnet sjunkit helt men det örat ville inte Teovan lyssna på.

– Tänk om de drunknar och vi kan rädda dem om de går ner nu.

– Vad finns där nere? frågade en av mannarna. Kallt och svart vatten.

– Vägen har blivit blockerad på några ställen. Simma och se hur långt du kan komma. Men var beredd på att det är nästan nollgradigt vatten, sa Teovan.

– Kallt är det säkert men jag är säker på att det inte är så kallt som hemma. Jag är van sa soldaten. Han försvann ner i vattnet.

Mervorn var vid detta laget totalt utpumpad. Han hade svårt att andas och låg bara och flöt på ryggen, Turligt nog hade vattnet sjunkit tillräckligt. Men han kunde inte röra sig av all utmattning. Någon tog tag i honom och sa med en lugn mansröst: Ta det lungt. Allt kommer att bli bra.

Grottan var nästan helt tömd på vatten. Ön som var i mitten fanns nu högt från vattennivån och gick inte längre att nå. Vrålet från dörren Meril öppnade hade tystnat och Meril bad en stilla bön att den skulle ska vara död så den inte kom tillbaka för att hämnas. Hon började simma till mitten av grottan igen och såg soldaten med Mervorn som för hennes blick sår illa ut däran. Hon gjorde vad hon kunde för att få ut vattnet ur hans lungor. Mervorn fick tillbaka medvetandet och satte sig upp.

Soldaten såg på honom och sa: Jag ska hjälpa dig tillbaka. Om du bara kan hålla andan så ordnar allt sig.

Det var nog det enda jag skulle orka nu, tänkte Mervorn. Han nickade tyst och instämmande. Soldaten hjälpte de båda tillbaka till sina vänner. Meril var helt överlycklig över att vara i livet och bestämde för att aldrig mer simma. Jag tror inte jag ens ska duscha sa hon till alla närvarande.

Grisarna skringrades när den simkunniga soldaten kom tillbaka med Mervorn och Meril. Mervorn såg fortfarade dålig ut så med gemensama krafter vände de upp och ner på honom och fick ut det sista vattnet. Teovan prisade den store Eru och tackade grisarna för deras insats. Men nu hastade det!

Alla samlades på gården vid tornet. Rhorric sov fortfarande där de lämnat honom. Thannadirian meddelade att timmen var slagen och det nu var tid att ge sig av.

Teovan drog försiktigt sitt svärd ett par centimeter ut från sin svärdsslida, det glänste blått, svarta makter var i färde! Personen på toppen av tornet stannade till och spejade ut mot Teovan som frös i sina rörelser, det var mörkt hade han sett skenet från svärdet? Knappt andades han men blicken sökte panikartat efter möjliga skydd och i tankarna så bannade han sig själv för att han gått ut på en sådan oskyddad plats som han nu befann sig på.

Blixtsnabbt höjde personen en båge och avlossar en pil rakt emot halsen på sitt offer. Det var lyckligtvis inte Teovan, ty Teovan gillade inte att bli träffad av pilar alls. Istället var det någon utanför muren som gurglandes staplade runt innan denna föll död till marken.

Skepnaden uppe på tornet försvann och snart kunde Teovan flytta sig till ett lite säkrare ställe och tur var väl det för strax därpå så öppnades dörren och en blek, grönklädd, kåpförsedd person smög ut och satte av efter den plats där Teovan misstänkte att pilen fällt sitt byte.

Utan att ha tagit reda på om folket i tornet var vänligt sinnande eller ej så vek Teovan tillbaks mot grottan, tilbaks mot säkerheten av sina fränder, en sista koll på svärdet… den lös ej mer.

Anatoré hade vid det här laget lyckats somna där hon väntade så tålmodigt på att Teovan skulle komma tillbaks. Hon hade hittat ett ganska bekvämt sätt att sova på med huvudet lutat mellan en liten klippskreva och med benen spjärnade mot klippan på andra sidan för att inte glida ner, armarna hade hon lagt under sig så att hon skyddade ryggen. Teovan tyckte lite synd om henne för om man sover i en sådan onaturlig ställning mitt på en trappa så kommer man att ha det ont & stelt när man vaknar… och något ont ville Teovan inte tillfoga Anatoré så han klev över henne & väckte de andra istället.

När Teovan berättat klart om vad han såg så börjar en plan att ta form i Rhorric taktiska hjärna, vi går upp till tornet & stormar detta! Försvarar de sig så är de fiender! Vissa i gruppen, men inte alla, var tveksamma till att det skulle funka som det var tänkt och Rhorric ändrade sin plan till att gå upp till tornet & storma det om behov föreligger.

Soldat Eolor, uppväxt i en pittoresk liten by utanför Minas Anor tillhörde numera den äldre skaran av soldater som befann sig på plats, hemma hade han en hustru och två små barn, deras hus var varmt & trevligt och trädgården lika inbjudande som en oas i de djupaste och otrevligaste öknarna i Harad. Den här grottan var inte alls lika trevlig som hemma tyckte han.

De där nya befälen hade förvisso fört de bort från orcerna men ibland undrade han om de visste vad de gjorde och vart de var på väg eller om de bara hittade på efter hand.

De yngre soldaterna hade iallafall stor respekt för sina ledare tänkte han och visst medges det att han själv var imponerad av deras färdigheter. Fler än en gång hade Teovan dykt upp från ingenstans när han varit ute på spaning, & alltid var det helt ljudlöst och utan att knäcka äns den minsta av kvistarna. Rhorrics taktiska tänkande om än grovt & våldsamt tilltallade honom också litegrann, här var en ledare som inte skulle offra en linje soldater bara för att få ett strategiskt övertag eller för att vissa att han kan, nej han skulle med all säkerhet stå framför de som han gjort hittills och ta… GE första smällen.

Att de hade de där två kvinnorna med sig tyckte han var lite olustigt. Han hade bekantat sig lite med Meril som såg ut som om hon hörde hemma i soldatlivet, hon var en enkel person, nöjd så länge hon hade ett svärd att svinga & ett mål att träffa. Meril hade berättat att Anatoré tydligen hakat på efter det att hennes bror hade blivit dräpt och ryktet bland vissa av soldaterna var att hon var en dotter av huset Mithhen – gråblick.

Sist hade man Mervon, han höll sig lite för sig själv & pratade sällan men ofta vist, om han stog bakom en med sin båge i hande så kunde man gå uprätt rakt genom ett fiendeläger utan att behöva dra sitt svärd, ty ingen av fienden skulle hinna komma tillräckligt nära för att hugga innan de blev genomborrade av pilar… så sa iallafall vissa av de yngre pojkarna om än lite skämtsamt men det var nog inte långt ifrån sanningen.

-“Va, Vilket torn!?” ropade han efter de fem då de försvann uppför trappan, men inget svar fick han.
De hade väckt honom, troligtvis för att han låg närmast, för att berätta att de skulle ge sig av upp genom trappan. De hade varit lite oense och kunde inte riktigt bestämma sig för vad för order de skulle ge…

-“Du där! Vi ska upp ditt & kolla läget” hade Rhorric brölat till honom, “ehm, håll koll på bron ifall orcerna kommer!”
Eolar hade tittat bort mot grottöppningen där han visste att det stått två vakter sen de först satte sin fot i grottan -“självklart” svarade han respektfullt.
-“om de kommer så… eh, försvara er!” fortsatte Teovan.
Verkligen? tänkte Eolar och skulle precis säga något då Meril inflikade att de bör vänta en halvimme & därefter ta sig tillbaks till borgen. Eolar skulle precis säga “men” men hann bara forma munnen för att säga “M…”
-“Nej! Inte tillbaks till borgen” grät Anatoré & fick medhåll från Rhorric som själv ville dit först & minsann inte skulle låta någon annan komma dit före honom under några omständigheter “klättra ner i klyftan istället om vi inte kommer tillbaka” föreslog han, “då blir ju er död snabb åtminstonde”.

Meril & Mervon hade fnissat åt detta och föreslog att de skulle hoppa istället ty det vore väl ändå det snabbste sättet att komma ner till spindlarna. Eolar kände sig lite änslig där de skämtade så om hans liv men han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

Snart sansade sig dock hans chefer ty syret i grottan var ju lite tunnt. Rhorric slutade att berätta in i minsta detalj, exakt vad som skulle göras de följande 3 nej 1&1/2, 4, 30 minuter, 6 timmar… dagar… veckor… de 2 timmarna de skulle vänta innan de skulle följa efter.

De försvann en & en uppe i mörkret.
-“Och” ropade Rhorric över axlen samtidigt som han som sista person försvann uppför trappan.
-“Storma tornet!”

Då våra hjältar kom upp till tornet tvekade Teovan, han vägrade att ta sig fram till Tornet, till Mervons, Anatorés och Rhorrics förtret. Bara Meril brydde sig inte, för hon hade tröttnat på den enformiga diskussionen “du först, nej du!” och promenerade iväg mot tornet, hur svårt kan det vara tänkte hon, jag har ju sett Teovan göra det massor av gånger!

Bara Valar vet hur det gick till men plötsligt befinner sig Meril vid tornets port & försöker tyda texten som var inristad i stenen ovanför denna “BARAD FAROTH”… “bara fara!!!” flämtade hon, hennes Sindarin var inte den bästa.
Dörren stog på glänt & när hon kikade in såg hon en gammal man sitta och studera ett par sletna gammla böcker, ingen annan syntes till.

Under tiden hade Rhorric kommit på en plan som inte innebar stormning & därför per automatik accepterades av de andra. Han gick fram med armarna i luften och närmade sig tydligt tornet. Bakom honom lade Teovan, Anatoré & Mervon på vars en pil på deras bågar…

-“HALT!!!” hördes det snart “vem där!”
Rhorric presenterade sig och försökte förklarade vilka de var utan att verka tillräckligt viktig för en pil.

Samtidigt kände Meril något spetsigt på kinden, hon hade inte märkt när bågskytten smygit upp alldelles bredvid henne och satte pilen mot hennes kind, bågen spänd. -“rör dig inte” sjöng hans röst.
Bågskytten lede ner Meril till Rhorric och snart var den andra personen också på plats. Rhorric ropade fram de andra tre som med en viss tvekan tillslut gick fram från sin gömma. våra hjältar lyckades övertala bågskyttarna att de inte hade några onda avsikter och vapenarmarna slappnade av lite grann.

Då kom gubben utfarandes, liten & ilsken som ett bi!
-“Vad pågår här! vilka är ni? seså svara era drägg! eller ska vi dräpa er på plats!!! vet ni inte vem jag är? hur vågar ni störa den stora Kamoran den vise! var det ‘baraken(?)’ som skickade er? seså svara!”

Anatoré sken upp, här var en gubbe som hon kände igen. Kamoran den vise var inte jätte känd i Osgiliath men han besatt väldiga kunskaper om fienden, skuggan. Något som var högt värderat av många, bland annat av hennes fader som hade gett stor ekonomisk hjälp så att han kunnat fortsätta hans studier. I utbytte hade Anatorés far bara begärt att han skulle dela med sig lite av sin oändliga kunskap till hans söner & döttrar. Anatoré var lite väl ung då för att förstå det mesta men hade ändå suttit med sina brödrar på alla lektioner i det väldiga biblioteket i Osgiliath för att lyssna till historierna.

Kamoran den vise var ganska fåfäng och när han stod inför någon som visste hur bra han var så nådde hans ego gigantiska propertioner!
Han bjöd in sällskapet till tornet, Anatoré, förklarade han skulle få en alldelles egen plats i hans personliga gemak där hon kunde sova rofyllt… “ni andra pöbel får sova där nere eller tälta utanför tornet”.

Medans Anatoré blir bjuden på en supé så sitter de andra runt bordet & slevar i sig lite gröt som kvällsmål. Teovan & utbygdsjägaren Kalmegin har tidigare varit nere i grottan & hämtat upp soldaterna. Kalmeglin var den sista av de sex livakter som skulle skydda Kamoran, ett ytterst farligt jobb då Kamoran alltid sökte sig till de av skuggan mest utsatta lägen. Och sannerligen efter att hjältarna berättat om vad som hänt och varför de är här så är detta så utsatt som det kan bli… lyckligtvis så blir det väl inte värre.

Kalmegin är mäkta imponerad av den hemliga gången, att de inte har upptäckt den innan!
Han berättar om omgivningen och om hur dalen nedanför tornet har blivit besätt av hundratals orcer så att vi inte kan oss sig ut lätt. Hitills har de varit säkra för orcerna fruktar våra bågar, speciellt då “Thannadirians” som har fällt minst 100!

Thannadirian var alven som smög sig på Meril, en enstöring, mästerlig bågskytt & utmärkt helare.
Utmärkt tänker Teovan, Meril, Mervon & Rhorric och log.

(Jaha…? så var det dags att blogga för mig. Min första blogg så ni måste ha överseende med det 😛 men men lika bra att ge det ett försök å se hur det gå. Vår kära GM tjatade om att han inte hade förberet sig för dagen men teowan gav honom ett tips som han snappade upp snabbt. Vägkorsning… GAH?! Internt skämt kanske jag borde säga också? well well, here we gooo)

Stenen som blockerade vägen puttades undan och ut kommer våra hjältar en efter en med varsitt unika ansiktutryck.

Mervorn går och håller sig om axeln med lite smärta i ansiktet och tänker tillbaka på hur det kunde gå så illa med hans axel. Kommer han någonsin kunna skjuta troll på omänskliga avstånd igen? Eller pricka orcer en efter en? Frågorna är många och det finns nog bara en som vet svaret på dessa frågorna…

Meril går fundersamt och undrar hur det är med kaptenen och alven… Kommer dom klara sig? Klart dom kommer tänker hon sen. Det var ju hon som plåstrade om dom och då är det ju ingen fara. Allt kommer att bli bra med dom, så länge dom får lite sömn och ro och en stadig resa utan några större problem så borde allt gå fint fint. Och så fnissar hon till lite och går vidare.

Teowan kommer smygandes ut med hök ögon överallt över alla klippor och mörker som finns här. Sen kommer en lättnande suck, inga fler orcer vad ögat kan se i alla fall. Så han sträcker på sig så gott han kan och väntar.

Anatoré kommer ut med det bredaste leenden man nånsin har sett på henne. Hon har aldrig sett så glad ut sedan hon anslöt sig till denna grupp. Så många unga manliga undersåtar som står under henne i rank. Så roligt hon kommer kunna ha med dessa pojkar som måste lyda varenda liten order som hon skulle ge. Med ett stort leende så tittade hon bakåt mot alla trötta soldater som gick och svettades. Anatoré log ännu mer…

Rhorric kom ut med ett deprimerat ansiktutryck… Hans första stora strid gick inte precis som han ville. För många fiender även för honom. Han fick inte ens dräpa en utav dom i närstrid. Men tanken att dom antagligen var kvar i fortet gjorde honom på bättre tankar. Han hoppades att dom skulel hitta gången så att dom skulle storma genom grottan. Då skulle han stå i fronten och dräpa dom en efter en. Ett leende syntes på mannens läppar.

Platån som den lilla truppen kom ut på var inte speciellt stor, omgivningen visade sig inte vara den ultimata heller. Vassa klippor, en stor mörk ravin som man inte kunde se bottnen på. (vad kunde lura där nere egentligen? truppen är ju nära Mordors gränser. Antagligen otyg som bara en ond person visste om…) Alla höll sig ifrån kanten i alla fall så för ingen ville ju riktigt titta ner för länge ifall det skulle visa sig vara något där.

Snabbt så scoutade Teowan området och fann en liten uthuggen “trappa” som ledde neråt i ravinen. Denna trappan var ca 40cm bred och såg väldigt instabil ut, speciellt att det inte fanns något räcke så en stark vindpust kunde utan problem blåsa ner en obalancerat, trött och sleten soldat.

Snabbt satte det upp en scout grupp, Teowan och Mervon var ju glasklara att agera scouter. Teowan med hans hökblick och att kunna bli ett med skuggorna (vad det nu hjälper mot orker?) Medans Merworns båge alltid är redo att fälla något otyg på avstånd utan att ens blinka så brukar 2 st vara nere. Dom tog med sig två soldater och började vandra nerför den uthuggna trappan.

Rhorric, Meril och Anatoré stannade kvar på platån och gav scout gruppen 40 minuters försprång, dom skulle ändå gå iväg snabbare än själva huvudtruppen. Truppen bestod utav två sårade på en bår därav Alven och kaptenen. Trötta soldater som hade varsin packning för mat och så hade dom vapen att kånka på också osv en soldat kan behöva och han ta med sig när vi lämnade fortet. Meril kommer att gå med bårarna och vad Anatoré hade i tankarna när hon ville gå sist med speciellt fem st soldater som hon gav order om att dom skulle stanna där förblir ett mysterium för oss alla utom henne. vad som rör sig i hennes huvud är fortfarande oklart, hon sörjde inte många timmar efter att hon fick reda på att hennes bror hade dött i strid…

Scoutgruppen vandrade neråt för den smala och farliga trappan, med en bergsvägg på en sidan och vad det såg ut som en bottenlös ravin på sin andra sida. Ett felaktigt steg här skulle innebära ett lååångt fall ner i mörkret, har man tur så kanske det finns vatten där som man ramlar ner i eller något som fångar en… Ingen hade något speciellt sug att tar reda på hur det egentligen låg till långt där nere i det mörka ravinen.

När scoutruppen väl hade gått i säkert 5 hela minuter nerför den ostadiga trappan som visade sig vara sönder lite längre fram. Ett stort mellanrum var nu framför vår scouttrupp ( en vägkorsning ifrån får köra gm kanske 🙂 ) hur skulle dom ta sig förbi detta problem?
Det gick många och långsamma minuter med en massa gny och gnä om hur dom skulle ta sig förbi. Skulle dom gå tillbaka till fortet och hacka sig genom orcerna? skulle man våga riskera att hoppa över fastän dom första trappstegen såg väldigt instabila ut? Vem skulle hoppa? någon utav dom oskyldiga soldaterna? Eller vår bågskytt? eller vår scout som kunde smyga och stod längstfram? Det var ju inte någon fråga om att byta plats här kan man säga för det var ju som sagt bara en 40cm bred trappa. Så det var ju bara en att välja på.
Svetten rann nerför Teowans panna, skulle han klara det eller skulle han bara falla rakt ner i mörkret? Svetten bara rann ännu mer och så hoppade han över. Det blev ett hjälteaktigt hopp! Galant kom den unga yngligen över utan att sätta någon utav fötterna fel eller för långt ner i mörket. Samt så klarade han sig ifrån dom närmsta trappstegen.

Så nu var det bara ett 40 tal kvar att hoppa över detta hål… Kommer trappan verkligen att kunna hålla för ett 40 tal fullt utrustade soldater plus Meril och Rhorric?

Men väl över hoppet så bestämde sig Teowan sig för att fortsätta att scouta frammåt ensam… (leendet på the evil GM blev brett här) ner han hade gått ner för några ytterliga osäkra trappsteg så kom han ner till en ny platå. Här kunde Teowan snabbt att där fanns en grottöppning med några stålrör liggandes framför, vid en närmare titt så såg han att det såg precis ut som om att stålrören skulle passa i denna öppningen. Det var verkliga några massiva stålrör och det såg ut som om någon eller något… hade brutit sig ut eller in (gulp). Den nervösa Teowan började att bli lite nervös… det måste ju vara något jättestarkt som har tagit sig ur här, en stort mörkt hål med stålgaller är ju inte alltid det bästa att stöta på här vid mordors gränser i mörkret…

Samtidigt så har Rhorric gett ordern om att soldaterna ska börja marchera och Rhorric tar täten såklart ihop om att scoutgruppen har missat något att hugga ner. “Hoppet är det sista man har kvar…” Sade han tyst för sig själv. (Tror det var Rhorric som började med det) Tätt efter kom en kolumm utav soldater med Meril i mitten tillsammans med dom sårade och Anatoré sist. Färden neför trapporna var lite nervörst för att ingen visste om trappstegen skulle hålla eller om något skulle krypa upp ifrån den svarta ravinen.

Samtidigt så hade Anatoré tänkt och tänkt för sig själv, och kom på att detta stället var hade varit en boningsplats för dom där dvärgarna… vad hette dom nu? tänkte hon… Dom små dvärgarna, hon hade namnet på niggebibble? niggibibi? många var orden som dök upp i hennes tankar men ingen verkade träffa rätt. Men en sak var hon säker på och det var att dettat stället hette (input name) och att en liten bit härifrån så hade man raserat en grotta som det fanns fruktansvärda otyg i. Men samtidigt så har gondors armer varit här också eftersom detta var en hemlig väg in till fortet och att någon god måste ju har raserat grottan. Men är den fortfarande raserad? Hon tänkte någon sekund och beslöt sig för att hålla tyst om det hela och hoppas att ingen annan känner till detta eller märker truppens förbipasserande förbli omärkt.

Teowan stod framför öppningen till det svarta hålet i berget. Han märkte snabbt också med hans hökblick att det fanns massa inrispade fula små ansikten här överallt runt om öppningen samt gamla Gondormärken. vad betyder detta? Fula ansikten runt ett fängelse och ett gamalt Gondormärke? Suck.. så många frågor och så uhm… inga svar ALLS?!

“Jaha” sade han och ryckte på axlarna, vad ska man göra och så smög han in i hålet. Det var inte så stort här och det var grovt uthackad, ingen vidare fint arbete kan man säga. Men samtidigt så kan det ha varit saken som var inlåst som hade slagit sönder väggarna? Men var är den? hmmm… här finns inga andra vägar någonstans här inne i alla fall så Teowan smög ut igen. Scoutade stället lite snabbt och hade visst missat att det fanns en repbro där. En ostadig sådan dock.

Repbron var byggd som så att det var två polar på varje sida, en pinne i mitten som man skulle gå på. Sen gick det två rejäla rep tvärs över till vardera stolpe. Ifrån dessa rep så gick det andra smårep ner till plankan com höll upp den men inte stadigt…

Teowan var vädligt skeptiskt med att gå över, men han gav det ett försök utan att fundera alldeles för länge. Som en vessla gick han över (någon hade ju hittat ett par alviska skor tidiage) snabbt och smidigt och kom till en ännu större platå, fast marken här var lite sliskig utav något svart gegg som var halt, vilket var mycket dåligt när man är i en ravin och ränner runt tänkte Teowan. Teowan sökte genom stället efter något intressant och hittade en dörröpnning fast utan en dörr.

Samtidigt så hade Rhorric fört truppen frammåt, sakta men säkert och kommit fram till Merwon och dom andra två soldaterna utab några förluster eller dödskri bakom sig som tur var. Meril i mitten med dom sjuka, ledet var långt och Anatoré var längst bak och hade inte lämnat den första platån med fem st soldater(precis… dom fem som var nämda innan). Hon gav ordern om att dom fem skulle följa med henne in i grottan och hjälpa henne att ta av sig hennes rustning utav någon konstig anledning. (fråga mig inte vad som rör sig i hennes lilla huvud är allt jag säger men så här gick det till…).

Soldaterna var ju inte sena med att först titta på varandra och sedan rusa in i grottan som om det vore ett anfall ifrån fienden och dom skulle ställa upp sig i en försvarslinje och beskydda Kungen och landet. Precis som om det vore den sista försvarslinjen stod dom helt still, orädda och ädelt nästan heroiska och hade blicken fäst vid Anatoré. Hon vände sig om med ryggen mot dom och började att ge order om vem som skulle göra vad. Med nästan ett litet nedlåtande tonläge fast det brydde sig inte soldaterna om. (Men ACK så snabbt det gick att få av den rustningen kan jag säga, måste ha varit ett rekord, hehe) Kort därefter så hade soldaterna tagit va henne rustningen och hon stod där bara i linnet som räckte ner precis i början utav låren. Hon lutade sig frammåt med raka ben för att ta fram sin läder rustning, som tur var så täckte linnet allt. Men så hände det som inte fick hända! En vindpust kom förbi och ni kan själva räkna ut varför soldaterna tappade hakorna lika snabbt. Anatoré ställde sig genast upp och var helt röd i ansiktet och tittade på vakterna med ett litet underligt leende som dom inte visste hur dom skulle tolka, var hon röd i ansiktet utav ilska eller att var lite blyg? Men soldaterna ville inte riskera något så dom vände sig illa kvickt om och lät Anatoré byta om ifred.

Under tiden som detta hände och hon roade sig så stod Rhorric och Merwon och diskuterade:
R- Vi borde gå tillbaka istället för att hoppa här. Vi ha större chans mot något som vi kan hugga ner. Istället för denna idiotiska idén att hoppa över här med bår och allting. Det funkar INTE!
M- jo… men…
R- Så nu går vi tillbaka! Helt OM!
M- Vi kanske kan använda oss utav plankorna som finns i grottan som vi hade som bro innan vi satte dit bordet?
R- suck… jaja…

Så kom orden om att vi behövde plankorna som fann i grottan längst fram i ledet. Soldaterna vände på sig igen lite osäkert. (fortfarande inga dödskri i ledet. Vår GM var ganska snäll idag ändå) Ordern kom fram till Anatoré som precis hade fått på sig sina kläder och rusade iväg och skulle hämta plankorna. Väl framme vid plankorna så hörde hon dom fruktansvärda lätena ifrån orcerna (vilket jag inte kommer att nämna här. Det är det språket som talas i mordor men jag kan ta det på hur det låter för mig… Grash kro rappakalja ugh!) som är på andra sidan utav den hemliga dörren. Dörren var stängd som tur var. Hon gick med raska steg och tog plankorna och lavade dom vidare frammåt i kön utan att säga något om att orcerna hade intagit fortet. Det kommer nog att sänka moreln tänkte hon tyst för sig själv.

Undertiden så kom Teowan tillbaka till trappraset och hjälpte till med att sätta dit plankorna som dom skulle ligga och marchen över sattes i full fart. Väl framme såg Rhorric endast en väg vidare, via repbron…
Rhorric – Glöm det! Jag går aldrig över den där! Det är ju samma sak som att hoppa ner i ravinen. Kommer inte på fråga!
Teovan – Men det är ju hur lätt som helst, sade han med ett leende och sprang över.
Rhorric började frenetiskt att känna på väggarna efter någon hemlig dörr eller något. Typ en annan väg.
Rhorric – Bah, ge mig 10 man så tar intar jag fortet och håller det istället tills förstärkning kommer, har större chans att överleva där än att gå över det där! Orcer kan man hugga ner, långa fall kan man inte göra något åt.

Undertiden så hade Merwon och Teowan satt dit ett extrarep för som en slags säkerhet medans Rhorric gick och gnällde att han ville tillbaka och slåss mot orcerna och trollen. Rhorric ställde sig som vakt vid trappan ihop om att orcerna skulle komma till honom medans resten av truppen verkade med glädje gå över bron istället.

Rhorric hade tänkt ut en utmärkt plan undertiden. Om vi skulle gå tillbaka till grottan och öppna dörren och låtit dom komma till oss hade varit så mycket bättre, så mycket huggande, så mycket svingande det hade blivit. Rhorric började nästan att drägla över tanken. Han föreställde sig en trupp med soldater i den trånga grottan med spjutmän bakom sig och bågskyttar bakom spjutmännen och svärdsmän längst fram. Sicken försvarslinje det hade varit där. Dom hade inte kunnat komma så många åt gången så man hade kunnat hugga ner 3-5 st per våg.

Rhorric – Bah, nu får det vara nog!

Rhorric stålsatte sig och gick med bestämda steg mot repbron och soldaterna flyttade på sig och lät den stora krigaren komma fram. Han tog säkerhetslinan om sig och tog sakta steg för steg. Svetten bara rann nerför hans panna medans han tog ett steg, ännu ett steg… Detta var en fiende han INTE ville hugga när tänkte han. Att hugga ner denna fiende skulle innebära döden dirket.

Äntligen framme så samlade sig hjältarna sig i en grupp och bestämde sig för att undersöka vägen in i berget. Ordern gavs ut att mannarna skulel vila här sålänge medans hjältarna gick in i dörren.

Dom kom in i ett relativt stort rum som också var dåligt uthyggt. Varför lägga ner så mycket energi på att hugga ut ett rum i berget utan att finhacka det?

Väl inne i rummet så fanns det ytterligare en väg in i en gång. Längs gången fanns det samma ansikten inrispade i väggen. Samma fula och äckliga ansikte som bara stirrade på den som gick förbi. Dom hjältemodiga hjältarna gick försiktigt frammåt med Teowan i täten ständigt letande efter fällor. I den mörka korridoren känndes det bara som att det blev varmare och varmare fast dock inte obehagligt varmt som tur var. Vägen delade på sig en liten längre bit in i korridoren. Den ena vägen ledde ner till ett vattenfyllt rum, alltså trappan var full med vatten halvägs upp. Den andra vägen ledde uppåt, vilket lät vettigast för alla att ta eftersom vatten vid mordors gräns är inte så bra att vara i eller dricka av.

Halvägs upp såg Teowan att väggen där uppe var fyllt med små, små hål så han tog det väldigt försiktigt där och dom andra väntade där dom stod. Teowan smög sig sakta men vääääldigt försiktigt upp i trappan letandes efter något som kunde avlösa fällan.

Väl framme så kunde Teowan inte se något som kunde avlösa fällan, han låg längs sista trappsteget utan att röra golvet. På golvet låg även två väldigt gamla skelet som var lite mossblekna. Man såg klart att båda hade tillhört gondors arme på deras utrustning. Den ena var en soldat med svärd och sköld och kort grått hår som åren hade färgat. Det andra skelletet verkade vara äldre än den andra, han hade långt skägg och långt grått hår med lite nyans utav mossa precis som det andra skelletet hade. Den som såg ut att vara äldre hade en väska på sig med vad innehöll den egentligen tänkte Teowan.

Bakom sig hörde han plötsligt Rhorrics gapande “Hur går det? Hittar du något?” Neee sade Teowan (dumt gjort). Plötsligt ropar Rhorric “DUCKA!” och kastar iväg sin packväska rakt upp där rummet är med hålen på väggarna och tar skydd bakom sin sköld.

Alla duckade illa kvickt och så hördes det en “duns” och något konstigt ljud. Något i stil med ett repljud lät. Var det kom ifrån exakt var det ingen som hörde. Men ingenting hände? hmmm sade Teowan. Rhorric suckade. Teowan sade den verkar vara ur funktion.

Yepp yepp sade Merwon och tyckte att gruppen skulle röra på sig frammåt nu eftersom Teowan sade att den verkar vara ur funktion.
Meril påpekade att det var ju en dvärgfälla? Går dom någonsin ur funktion egentligen…
Rhorric backade några steg och vägrade gå först i alla fall.
Merwon blev lite osäker när hans minne friskades upp med att det var en dvärgfälla antagligen.
Teowan blev ju dock lite osäker också. Han hade ju hört talas om deras sinnerika anordningar. Deras fällor behöver inte ens vara tryckkänsliga, utan det kan vara så illa att de bara inte släpper förbi “fel” personer.

(Dags att fortsätta denna blog igen efter en hård natt. Aldrig mer Cardinal och en massa vodka en torsdag när man ska till jobbet dagen efter kan jag säga… never!)

Tiden bara tickade på och våra hjältar står fast vid ännu en vägkorsning (EVIL GM!!!!) skulle dom ta risken att bara klampa in och ta stryken? Eller skulle dom våga en ta en änny farligare väg? Vem vet vad dvärg dvärgarna väckte i det djupa vatten i den andra korridoren, deras huggande kan ha väckt något ännu farligare än en fälla såsom några elaka fiskar med ett stort antal tänder!?

Ute på platån så häll soldaterna på att ta sig över repbron, sakta men säkert så skicades packning över med hjälp utav rep och bårarna är ett mysterium hur dom kom över eftersom våra hjältar inte befann sig där så vet bara soldaterna hur dom lyckades med det utan att någon av dom skadade inte ramlade av under den svajiga repbron. Dom var trötta och utmattade och så fort dom kom över så satte dom sig till rätta och tog ut den välförtjänade vilan som dom hade sucktat efter så länge. Äntligen vila och ingen utav våra galna officerare i närheten, så det är lika bra att ta en vila när man har chansen innan man måste bege sig igen eller gå tillbaka och dö! Det var tankarna som gick i dom flestas huvuden men ingen vågade yttra sig för man vill ju inte utsätta sig själv för fara ifall om någon olämplig skulle höra.

Våra hjältar stod å tänkte å tänkte, plötsligt så kom någon på att fällan kanske aktiverades utav ett ord och sattes på utav ett ord. Men vad var ordet?! Teowan tog fram den kära änterhaken och satte fast den i ett rep och kastade ut den för att få in skelleten och se om dom hade någon information om det hela (eller LOOT). Rhorrics väska blev också indragen och sattes på hans rygg igen. Skelett kropparna visade tydligt att det var Gondoriskt folk, det gamla gondor märket var på soldatens rustning och sköld. Svärden dom hade på sig var gamla och väldigt fina gondor svärd. Dom var fortfarande vassa efter all denna tid dom har legat där, Merwon såg detta och tog snabbt på sig dessa eftersom han är Gondorian så passade dessa fina och välgjorda svärd perfekt för honom.

På den långhårigas kropp fann Teowan några lappar som var fallfärdiga samt tre lärorböcker verkade vara, för den som nu ville lära sig. Språken i böckerna var ett på dvärg dvärgarnas språk, dvärg dvärgarna heter visst något i stil med niggibiggis eller ninnibinni eller något annat liknande som bryter tungan när man försöker Utala det. Och i samma bok, var det även skrivit med numenoranska. Så att man skulle kunna översätta däremmellan.

Dessa niggibiggis var giriga, lata och hatade utav alla. Anledningen? måste väl vara deras nanmn inte gick att utala eller att det var så himla fruktansvärt. Undra hur det lät när dom pratade egentligen? Dom var slarviga med uthuggandet utav deras boningar, ville/orkade inte gräva efter skatter så dom stal saker istället. Men ryktet går att dom är utdöda eller nära till. Undra varför egentligen?

Anatoré var väldigt snabb med att roffa åt sig böckerna och började studera dom. Medans Teowan försökte titta på lapparna som gamlingen hade hållit om så länge. Tre lappar med tre olika tecken som såg ut som kejserlig numenoranska men ändå inte? Det fanns likheter med tecknen på lapparna och i en utav böckerna. Fanns inte en chans i Midgård att man förstod vad som stod i boken med mini dvärgarnas språk men som tur var så sammarbetade Teowan, Meril och Anatoré med att försöka hitta ordet i böckerna (tärningar rullas för ett litet kunskapstest). Anatoré bläddrar snabbt genom vissa sidor medans Meril och Teowan protesterar lite men Anatoré säger till dom med sin finförnämta stämma att dom har fel och med hennes adliga karisma. Så blir dom andra två tysta och tittar på varandra och sedan tittar dom på Anatoré med ett stort leende och nickar glatt på huvudet och säger “mmm, du har säkert rätt, det blir säkert bra det här).

Teowan och Meril ville ju så gärna säga till Anatoré att hon bläddrar förbi dom viktiga sidorna men dom visste att hon ändå inte skulle lyssna. Merwon och Rhorric stå otåligt och väntar på att dom ska lösa problemet, det tar ju en sådan tid. Hur svårt ska det vara egentligen? Hon går runt och skryter om att hon är adlig och att vi skulle vara hennes vakter och då borde hon ju har en adlig utbildning eller?

Helt plötsligt så reste Anatoré på sig och sade “Nu vet jag!” sen blev det tyst…
Merwon fräste till lite “Vad vet du?”
Snorkigt svarade Anatoré “Lapparna måste ha något med fällan att göra”.
“Vi vet!” fräste Teowan och Meril

Efter mycket tänkande, funderande, kliande i håret, konstiga ansiktutryck och framförallt konstiga ljud i tappra försök att utala rätt ord så skriker Rhorric återigen “DUCKA!” och så kastar han väskan och gömmer sig bakom sin sköld kvickt och dom andra blir också ett med golvet. Denna gång hände ingenting heller. Inte ens ett ljud kom.

Rhorric tröttnade och gick ut till platån och gav ordern om att INGEN får hugga ner repbron ifall vi måste ta oss dit igen (fast egentligen så hade han hoppet uppe att orcerna skulle komma den vägen så att han fick något vettigt att göra) Han satte även ut olika vakt positioner. Efter att detta hade blivit gjorts så kom dom andra ut ifrån grottan. Rhorric höjer ena ögonbrynet och frågar
Har ni klurat ut det nu?

Neeee svarar Anatoré

Nehe? vad gör ni här då?

Vi satte två soldater på det. De har studerat ett liknande språk… och kan kanske med tid klura ut hur man uttalar orden på lapparna…

Suck…

Sen hände det en del konstiga saker… Måste ha varit något i luften eller i tjaaa nånting måste det har varit. För att dom kvinnliga hjältarna fick hjärnsläpp.

Anatoré rantade runt och lagade mat, sydde lite strumpor och lagade strumpor.
Meril sprang runt och hoppade och skrek att hon ville klättra lite.

Rhorric blev ännu en gång påmind varför man inte ska ha kvinnor med sig på fält. Dom blir ju helt tokiga och galna, deras rätta jag visas ju då. Liksom kolla på Anatoré lagar mat och syr. Meril… uhm… tjaaa… vad ska man säga? Rhorric vände sig om ihop om att någon orc precis nu skulle anfalla honom men han blev besviken igen, fortfarande inga orcer där.

Tiden gick medans gruppen gjorde det dom gjorde och dom två soldaterna försöker lösa det hela med fällan. Efter ett tag kom soldaterna ut och sade att dom hade antagligen löst det. Så gruppen samlades vid fällan och soldaterna beskrev ordet dom antog skulle vara rätt ord. Teowan fick säga ordet. När han väl sade ordet hördes det ingenting ifrån väggen eller taken. Som om det inte hade nån effekt.

Men dess effekt måste någon ta reda på. Teowans hjärta bultade snabbare och snabbare och pulsen överröstade tankarna i huvudet. Men han fattade mod och och tog några försiktiga steg upp på golvet där skelleten hade legat och vilat i all evighet. Dödade av fällan. Nergjorda små giftpilar som spottats från väggens hundratals grymma ansikten. Led dom länge? Var det smärtsamt? Var det ett grymt gift som användes? De kanske låg där i flera dagar och kved? Många tankar for genom Teowan, tills han insåg att han nog stått på platformen i en minut. Utan att det hänt nåt. Teowan pustade ut och insåg att orden uttalats rätt och fällan deaktiverats.

Från platformen ledde gången vidare upp för en trappa.  Ett gigantiskt fult stenhuvud var placerat rakt där uppe. Lagom stort för en jättesten att rulla ut ur. Eller lava. Eller miljoner med pilar. Något nervöst fortsatte Teowan uppåt, men inget hände. Fällorna var verkligen deaktiverade. Väl uppe för trappan var där en korridor som väntade. Teowan smög sig längs korridoren och i slutet såg han en dead end! Allt detta för att inte komma nån vart? Teowan testade det gamla öppningsordet som fungerat vid fortet. Och mycket riktigt, dörren öppnades.

Teowan smög sig ut ur dörren och såg ett stort torn som hade en “U” formad mur omkring sig. Där fanns facklor vid porten och en häst. Han blev ett med skuggan och smög sig fram och kollade läget men kunde inte se att där fanns något livstecken förutom hästen intill tornet. Tills något eller någon rörde sig högt uppe där uppe på tornet…

Förvirringen och tystnaden bland orcherna på slagfältet när trollen föll tände nytt hopp i de trötta soldaternas ögon, Rhorric tog tillfället i akt och klättrade upp på en fallen pelare för att alla skulle kunna se och höra honom.

Med allas blickar vända mot Rhorric var det inte många soldater som såg att Anna-Tore och Meril tillsammans bar iväg kaptenen mot sjukstugan som hade fallitihop av skadorna han tidigare hade ådragit sig.

Rhorric höll ett eldigt tal om att hela Gondors framtid vilar i soldaternas vapenburna händer och att idag ska orchblodet färga slättens gräs! Lagom till att Rhorric skulle delge soldaterna sin plan om att anfall är bästa försvar och att det är bättre om fienden möts utanför murarna, så har Annatore tagit plats intill Rhorric och avbröt honom med tal om den ljusa framtiden – vilket höjer soldaternas moral ännu mer. Och till sist höjs vinbägarna i skålen för Gondor.

I samma stund som bägarna töms, ljuder hornen utifrån och trummornas dova dunkande blandas med orchernas vilda attackvrål. Pilar börjar falla över borgen och luften som förgiftats av den mörka askan från vulkanen innifrån Mordor känns ännu svartare än den gjort tidigare.

Mervorn spanar mellan pilregnen ut över slagfältet och får syn på den storvuxna orchen som verkar leda trupperna. Mer som en reflex än som en tanke läggs en pil på strängen; Mervorn tar sikte, spännerbågen lite till, bara lite till, 830 fot ett omänskligt avstånd även för Mervorn – vrålen från slagfältet, pilarna i luften, skriken av döende soldater kanske var det som fick Melvorn att tappa koncentrationen och spänna bågen tills den grad att muskelfästet i vänstra armen gick av och han med ett skrik faller ner på marken med handen om sin förstörda axel.

Samtidigt på murarna gör soldaterna sitt jobb och orcher faller många, trots att de är numrärt vida överlägsna. Men Gondors soldater faller även i en hög takt och Rhorric inser att det är läge att dra sig tillbaka till tornet när han ser att de tillfälligt reparerade murna börjar vika.

I tornet barrikeras dörren med hjälp av några bastanta ekbord och soldaterna gör sig beredda. Borggården fylls snart av orcher, trappan tänds fyr på så de inte lätt ska ta sig in i Tornet. Från andra våningen börjar halmmadrasser indränkta i olja tändas eld på och kastas ner på trä trappan som leder upp till tornet för att förhindra orchernas frammarch, detta får dem att backa och söka nya vägar, via taket och med änterhakar kommer nästa våg. Meril och Teovan tar sig till taket och med yxa avvärjer de orchernas försök att ta sig upp.

Många orcher nedgörs på borggården av skickliga bågskyttar. Wargar som circulerar borggården för att mana orcherna att ta sig in skadaskjuts, så att de av ilska tuggar upp orcher. Ledaren skuts även i tumultet ner och ledarlösa så inser orcherna snart att situationen är ohållbar. De drar sig tillbaks för att omgruppera och återkomma med krigsmaskiner.

Hjältarna inser att de inte kommer att kunna stå emot ännu en attackvåg i tornet, så med bårar och väskorna fulla med proviant görs soldaterna redo att evakueras via den hemliga tunneln under tornet, mot en plats dold i mörkret bland bergen, säkerhet? kanske…