Category — Third Age 1409

Det har varit ett maratonlopp, både att spelleda och att spela detta “lilla” äventyret. Man ska inte säga att tiden varit bortkastad, för vi har haft kul trots alla motgångar och dead ends, trots alla grusade planer och ibland hjärntorkor. Vi lär så länge vi spelar… Här kommer sista bloggen i äventyret “Barndomsvännen”

Wilvahir ångrade sig snabbt och kallade tillbaka Valandil till fönstret. Naturligtvis användes “hjältetelepati” – en ibland överanvänd förmåga som blir akut nödvändig när spelarna är vitt skillda åt och mobiltelefonerna ännu inte är uppfunna. Valandil fick i uppdrag att skapa en avledande manöver “inte så stor att det finns anledning att väcka Basc, men stor nog att dra bort lite folk från själva fängelsebyggnaden”
Jepp, fixar jag – sa Valandil, och gick till verket. Han smög omkring i skuggorna, och visste väl egentligen inte hur han skulle bära sig åt, men så såg han att det fanns brinnande facklor och eldfat som lös upp vägen. En av dessa stora facklor var rakt i blickfånget för de vakter som var posterade utanför domstolsbyggnaden/fängelset. En våldsamt pricksäker pil senare och facklan dråsade i marken i ett moln av aska och gnistor. “Hmmm…” tänkte vakten och knallade över för att sätta fast facklan igen, och svor lite över usla fackelhållare. När han fick se varför facklan fallit, tja, då föll gruppens plan samtidigt. Istället för att lugnt och stilla plocka upp fackelskrället igen så lägger han benen på ryggen och vrålar “DE äR HäR! ANFALLET äR öVER OSS! ALARM!!” och klockor börjar ringa över hela Tirestë.

“Det var väl attans också!” suckade hjältarna unisont i soffan.

Valandil insåg att han nog borde gömma sig på ett bra ställe, slår dubbelettor och söker sig till närmaste byggnad som råkar vara ett obemannat vakttorn. Det kommer inte att vara obemannat så länge till, men detta är något Valandil inte bekymrar sig om just nu. Just nu är det “gömställe” för honom, och VE DEN SOM HäREN INTRäDEN!!, eller nåt….

Nåja Under tiden som allt det där försiggår så tar sig Wilvahir upp på Bascs våning, kastar “sleep” på två vakter som håller mycket dålig koll mot dörren de inte borde släppa med blicken. Hängandes mot gallren vid fönstren försöker de se vad som pågår, när de blir oförklarligt vansinnigt trötta och faller ihop snarkandes redan innan de träffat golvet. Wilvahir går in i sovrummet där ju Basc ligger och sussar mycket djupt han också, och börjar sin nästan omöjliga uppgift att hitta bevis på Bascs hållhake, eller andra graverande bevis på att han är en ärkeskurk. Wilvahir hittar ett dolt utrymme och en kista. I den finner han en nyckelknippa med huvudnycklar, en mycket egendomlig kristallfigurin som för Wilvahir verkade komma från fienden i norr. Han tog den, men virade om ett tjockt stycke tyg utan att röra vid den med händerna. Han hittade vidare de underskrivna dokumenten som han fått av Moradan Tinare, samt en försvarlig massa guld mynt och stycken. Dessa lämnade han då guld inte är av intresse för Wilvahir.
Nu annalkades det fler soldater, denna gången var det en av kaptenerna som bankade på dörren. Wilvahir fann det för gott att försöka gömma sig under sängen. Soldaterna väckte både Basc och de två andra sovande killarna och ville ha en fullständig rapport på vad som just skett. Då ingen kunde förklara det inträffade så blev både Basc och Kaptenen urilskna. SOldaten måste ha god hörsel för han upptäckte att någon gömde sig under sängen. De övriga backade bort en bit och sängen slets bort. Där låg Wilvahir och försökte spela full, men då soldaterna såg mordiska ut beslöt han sig för att göra lite motstånd istället.

Kaptenen och hans soldat dråsade ihop på golvet då ett sällsynt anfall av övertrötthet kom över dem. Nu, Basc och ännu en soldat utanför, “Lock” på dörren ut till trapporna och sedan “Sleep” på de båda som snällt la sig ner för att få 10 timmars skönhetssömn. Wilvahir kläckte snabbt en plan (snabbt är något relativt i vårt spel – det krävdes flera timslåmga diskussioner med de övriga om vad som var nästa drag) vilket var att försöka förfalska Bascs namnunderskift, skriva identifikationspapper till Wilvahir som nytillträdd Kapten, samt en order att fången Wilvahir ska föra till Hir Moradan Tinare inte på något sätt får demaskeras. Maskeringen i detta fallet innebar att den Vise Mannen skar hål i mitten på ett lakan och trädde det över skallen på Basc, sedan en säck över huvudet, fast inte förrän han var bakbunden, fötterna sammanbundna så pass att han kunde gå med svårhet, och en rejäl munkavle.

Wilvahir tog mod till sig och stegade iväg med sin nye fånge, helt beredd på att stoppas till höger och vänster. Till hans stora förvåning så steg soldaterna undan så snart de såg att han hade kaptenskläder, och de ställde inte vidare mycket frågor heller. överallt var det beredskap och det fanns mycket soldater ute på gatorna. Wilvahir var en aning nervös när han tog sig fram till tornet, men allt gick som smort. Till slut hade han blivit insläppt i Moradan Tinares rum och dörren stängd. Tja, det var väl nu som något slog lite slint i trollisens huvud. Hiren blev förgrymmad över att bli störd i sitt hem, så Wilvahir gjorde det enda raka…. Kastade “sleep” på landets härskare, band honom i en stol, band Basc i en annan stol som placerades mitt emot hirens, av med huvan och väckte hiren.

Det var väl ungefär nu som ett vaktbefäl avkrävde Valandil på namn och rank och andra saker han omöjligt kunde veta som icke anställd vid stadsvakten i Tirestë. Resultat = vakt posteras på bottenplan, medan befälhavaren klättrar upp för stegen med kniv mellan tänderna. “Dags att hoppa” tänkte Valandil, och svängde sina ben över kanten. Han föll 3 meter och landade i gräs. Sedan 2 meter till ett skuggugt parti i muren och snabbt över den. Valandil strök sig intill murverket för att hålla sig osynlig för vakterna i tornen, och började sakta med säkert ta sig mot den norra muränden och flodvattnet. Valandil gled i och skjöt ifrån kanten så mycket han vågade utan att avslöja sig för vakten ett par meter ovanför honom. Ja, det var i just detta läge den gode Valandil ångrade sitt tilltag och vill backa tiden en smula, tills precis innan själva vattenbrynet. Men, som den nitiske SL jag är, så godkändes inte detta. är man i vattnet så är man. Valandil kunde nämligen inte simma Han fick nöja sig med att försöka hålla näsan ovan ytan, och det gjorde han med bravur, om än inte vidare tyst. Vakten såg något plaska omkring i vattnet nedanför och tänkte att det är väl lika bra att vara på säkra sidan och släppte en pil på måfå, utan någon större chans att ens träffa. Detta skulle bli det bästa skottet denna soldat skulle komma att skjuta under många långa år framöver. En Dubbel-sexa, ännu en sexa samt en femma senare, så satt det en alltför tjock pil djupt i Valandils bröst och blodsmak vällde upp i hans mun. En lunga punkterad, inget bra.

Sedan började pilarna hagla, både från Angfír och från vakternas sida. Vissa missade, men många träffade sina mål. Mest lyckat gick det för Angfir som lyckades med 2 headshots, ett i pannan och ett i en hals, två blixtsnabba och humana dödsfall utan mycket smärta (sicken sjuuuk hobby vi har….). Nåja, Angfir blev faktiskt också skadad i striden…..1 poäng skada…..bara 94 kvar.
Argatil, som mest stått vid sidan av, fick order om att rusa mot Valandil och kasta sin grymma änterhake på honom och dra upp jägaren från vattnet. Medan han sprang letade Jahando efter hela pilar då Angfirt trä-gatling började få ont om ammunition. Vakter rusade till i hamnen och började bombardera den kämpanden Valandil med dödliga projektiler. Många missade, men inte alla. SOCK!… – hurrgghhh!…plums…splish….plask…..SOCK! – Urghh!….skvätt…SOCK! – arrrghh!… Valandil såg snart ut som en nåldyna, definitivt dömd att sjunka till bottnen och där påbörja det meningslösa arbetet att försöka andas flodvatten. I absolut sista sekund, och då menar jag sista, så lyckas Argathil med konststycket att fästa sin hake i Valandil utan att skada honom, och han drogs in till flodkanten. Den repglade fiskarkillen struntade i sin egen säkerhet när han ställde sig upp för att vräka Valandil upp på land, och han betalade priset. Vakterna såg honom tydligt, och han fick genast 3 pilar i sin kropp. Argathil såg på pilarna, såg upp mot soldaterna, tillbaka ner på sitt blödande bröst, och föll sedan på rygg i gräset, medvetslös.
Jahando och Angfir kom snabbt på plats och kunde släpa de två sårade i bättre skydd.

Nu var det inte bättre än att soldaterna, 3 av dem, kastade sig ner i en båt och började ro över mot hjältarna(?). Uppenbarligen tog dessa legosoldater sitt arbete på allvar, och tänkte beskydda Tireste från varje fiende, till sista blodsdroppen. Så blev det också för dessa tre. En föll för en pil, och när så Angfir slet upp sina vapen och voltade ner i båten och rockade loss, ja då finns det inte så mycket annat att göra för en lite soldat än att antingen bli allvarligt lemlästad, eller snabbt dödad. Idag var Angfir på dåligt humör, så han lät det kännas vad som oundvikligen komma skulle. Utan att gå närmare in på smaskiga detaljer så kan man väl säga att, den grannaste av soldaterna i båten, mycket populär hos kvinnorna, och om han överlevt, inte blivit godkänd som kandidat till årets Oärrade Nylle Med Båda ögonen I Behåll (Och På Sin Plats)-tävlingen, som årligen går av stapeln i första sommarmånaden i bergsstaden Bar Bagolloch. Men, detta problem fanns det inte tid för killen att tänka över när han låg sönderskuren på mage på durken och försökte andas sitt eget blod, något som inte heller det fungerade så bra då han satt sitt eget öga i halsen. …..Hey! Jag SA att vi inte skulle gå närmare in på detta….så jag slutar med det nu, bara så att ni vet. Inga fler ingående, smaskiga, blodiga, våldsamma ELLER sexuella skeenden återberättas från och med nu i någon vidare detalj. Vi vill ju inte ha en massa lättpåverkade tonnisar som sedan skyller på denna bloggen och på sin hormonkaso för det som eventuellt inträffade, men som inte borde gjort det. Tillbaka till Midgård (det är sånt här som gör att jag missar mina deadlines).

Med hjälp från gudarna lyckas Angfir stuva ner alla i ett par båtar och sedan ljudlöst smyga i vassen nedströms, utom fara och synhåll från eventuella soldater. Där, en liten bit innåt land gjordes ett hastisgt läger där de värsta såren sågs över av Jahando och Angfirs magiska blodstopparduk. De lyssnar intensivt efter signalen som ska avblåsa beredskapen så att de kan ta sig tillbaka till staden och få kontakt med Wilvahir, som de börjar bli riktigt oroliga för nu.
Det dröjer länge, känns som timmar, innan något händer. Precis innan soluppgången, och Ellathan Vecs avrättning rings det i klockorna att Allt är Normalt återgå! tre gånger. NAgfir lootade soldaterna på sina uniformer och klädde sig själv i den ena och Jahando i den andra för att kunna passera som delar av vaktstyrkan. Sedan ner i båtarna igen och ro tillbaka mot Tireste för att se vad som kan göras. De når bryggorna just när solen stiger upp och tupparna gal. Småfåglars kvitter och lek ger bevis för att allt mörker och skugga är bannlyst ännu en dag. När båten glider upp mot bryggan så ser de en välbekant person stå och vänta på dem. Wilvahir!!

Frågorna var många, och även om Wilvahir hade svaren på dem alla, så orkade han inte med att dra dem alla på en enda gång. Istället sa han:

“Jag följde vår plan, men fick improvisera lite och det slutade med att jag fick upp Basc till Hiren. Där talade jag lite vett i Tinare och även om han var lite motsträvig till en början, så såg han visdomen i vad jag sa och böjde sig. Han ville ha mig att agera lagman i denna staden och jag accepterade tills vidare, tills en bättre kandidat kan sättas på den platsen, då jag behövs på många platser i Midgård och inte kan stanna alltför länge i en och samma stad. Tinare förstod och insåg att jag hade ett stort ansvar, och han var tacksam för all hjälp han fått, både nu och senare. Ellathan Vec, undrar ni? Ja, det var visserligen Tinare som spärrade in honom, men det var Basc som tvingade fram erkännandet som skulle leda till döden. Tinare insåg att denna domen var felaktig, men att jag som Lagman skulle säkerligen ställa den saken tillrätta. Jag såg till att Basc blevsatt i Vec’s cell medan Vec blev flyttad till de något behagligare förhörsrummen.

Hir Tinare har sammankallat sina kaptener och håller som bäst på med att avlöna dem för sina tjänster, med en bonus, och sedan entlediga dem med omedelbar verkan. Jag misstänker att Tinare och Riddare Eärnar III just nu sitter och träter i Tinares salar, men jag misstänker att de kommer att nå en överenskommelse, rättare sagt jag är övertygad, som kommer att sätta de friska soldaterna i arbete som närskydd för Tireste från och med nu, tills de kan bli avlösta av Tinares eget folk som befinner sig 10 timmar till häst härifrån.”

De andra bara lyssnade häpet. Sannerligen är det mer med denna Wilvahir om han kan böja så stora mäns vilja till sin egen. Stegen styrdes till Läkandets Hus, där de skadade togs omhand under Wilvahirs övervakande. När de skadade var förbundna och medicinerade, läste Wilvahir en bön till Estë och Niniel att låta dessa sårade läka smabbt och felfritt, och att de må få många dagar utan nya sår. De sårade som lyssnade till bönen kunde känna ett lugn och en värme sprida sig i deras kroppar, och såren gjorde inte så ont längre. De somnade snabbt.

Nu hastade det, ty Wilvahir hade fått en sträng överordnade i Moradan Tinare och det fanns mycket som skulle göras på kort tid. Klockan var redan 07.00 på morgonen och mötet med Hiren skulle ske 08.00 i hans salar. Men innan dess ville gruppen äntligen få se och tala med Ellathan Vec – mannen allt startade med. De gick mot fängelset i samlad trupp, Angfír, Wilvahir och Jahando (som verkligen borde sova lite istället för att störa sina sår på detta viset),

——————–
SPELLEDARENS INSIKTER
———————
Jaha? Var detta allt? Jepp! Så pass enkelt var det. Men det saknas något i historien ovan. Beviset på vad Basc hade för hållhake på Tinare. Det framkom att det inte skulle finnas något bevis på papper. De hade länge misstänkt Tinare vara far till den förskjutna flickans barn, men avfärdat detta som något att kolla på senare. Men vad had Basc för hållhake då?! Under samtalet i tornet läste Wilvahir Tinares hjärta och fann ut att när han väl lärt känna mannen så var allt glasklart. Det FINNS en sak, som förklarar både vad Basc gör här och varför han fick makt som lagman. Tinare är som sagt en stolt man, mycket mån om sitt anseende, lyckligt gift och har vackra barn. Tinare blev förälskad i sin bäste väns dotter, något som hennes föräldrar säkert applåderade, men flickan var redan kär i en annan. Ellathan Vec, en ung invandrare från Skuggtjärn. Förtvivlad vet inte Tinare vad han ska göra, och begår då ett mycket grymt brott mot flickan, ett brott som kommer i dagen 9 månader senare i form av ett vackert ljushyat och blont gossebarn. Sedan begår han nästa brott i passionen, han anklagar en man på falska grunder för att bli av med sin rival. Han kan inte göra detta helt öppet så han anlitar en ny lagman, Basc, att ta hand om “problemet Vec”. Moradan måste ha talat i förtroende med Basc, vilket var hans misstag, ty Basc kan man inte lita på. Och NU finns det något, inser spelarna, som Basc har på Hiren. En jättesmaskig skandal som Moradan hellre skulle kasta sig nerför muren än bemöta anklagelserna för. All hans politiska makt skulle ifrågasättas, hans familj skulle bli mycket lidande, och hans vänskap till flickans far skulle förvandlas till en bitter dödsfejd.

Nu återstår inte så mycket, men spelarna är dock långt ifrån färdiga. De behöver reda ut hur det egentligen ligger till mellan Tinare och flickan, och då måste de söka upp flickan till att börja med. Hon gömmer sig enligt ryktet ute vid en gammal enstörings boningar, någon timme västerut från Tirestê. Och så har vi ju Ormsekten som hotar den unge Lamhirs frihet, eller liv, och deras agenda att sätta ormguden på tronen och införa ormguden som den Enda Sanna Guden. Detta är ju ett jobb för våra äventyrare, då de i högsta grad är ansvariga på den som just nu faktiskt sitter på tronen, Drottning Nirnadel. Sedan har de ett stort konserverat halvtrollshuvud i en säck som ska levereras för att få en fet belöning, tillräckligt stor för att kunna dra sig tillbaka välbärgade. Nu ska vi ju inte glömma de stackars flyktingarna i Angfïrs hus i Tharbad, eller skeppet som går på södern efter kryddor, eller smedjan som nu ska igång med flyktingsmeder från nordländerna. Hå hå jaja. Det är tufft att ha ansvarsfullt jobb i Midgård.

Vi ses snart igen.

Det var ett tag sedan jag var ikapp. Tiden tycks inte räcka till…. Nå, här kommer i alla fall en grym sammanskrivning av situationen till dags dato (och har jag missat något så är det inte för att jag glömt det, utan för att jag inte VILL skriva det….blä! Så det så!)

Gänget har satt sig i knipa. Det tackar vi Jahando för, som en dag när han skulle vila, istället gick ut i parken för att skriva lite poesi. Då fick han syn på en förteckning över vem som blivit fängslad senaste tiden. Det fanns 18 mycket konstiga namn på listan. En av dessa arton hade dömts till döden genom hängning och skulle avrättas om några dagar. Gänget hade tidigare upplevt att allt inte stod helt rätt till med laghållningen i Tireste så Jahando fattade genast misstankar om att det säkert låg en död fisk begraven när det gällde denna bestraffningen.
För att göra en lång historia kort så gjorde Jahando sig misstänkt att vara i lag med Ellatan, och passade samtidigt på att göra resten av gänget till misstänkta också.
De blev förhörda å det grövsta av lagmannen Basc, men med hjälp utav lite diplomati och goda idéer så lyckades de alla att bli släppta pga. brist på bevis. Dock var de inte längre önskvärda i staden, men kördes inte på porten.

Sedan hände det sig att Lamhir Tinare, Minhiriels stora kärlek och nya lekkamrat, och tillika Moradan Tinares son (Moradan är en mycket mäktig man i Cardolan) blev kidnappad och bortförd i en båt norrut uppför floden. De som förde bort honom var, efter undersökningar, medlemmar i en ormsekt (jo, det dräller av såna här och var, och de vill aldrig något gott). Sagt och gjort, gänget kastade sig i en hyrd båt och så började Den Vilda Båtjakten. årorna plaskade, fisken flydde, årklykorna glödde…..nåja.

De fick syn på kidnapparnas båt i vassen. Att “vassen” i detta fallet var vid en viss flodkant precis intill den beryktade Svarta Dödens Borg var något som kunde komplicera saker och ting, men då det bara var Wilvahir som visste stället fruktansvärda historia och valde att inte berätta den för de övriga, så hoppade gänget i land och började spårandet.

Det säger sig självt att det slutade med att hjältarna trotsade den gröna lysande dimman som låg över stället, klättrade uppför borgmuren, klängde runt, såg en massa gastar i dimman nere på borggården, var allmänt skärrade, och lyckades få upp ett spår till kidnapparna….dock på utsidan av murarna. På insidan verkade allt vara dött. På kort tid nu lyckades våra vänner med konststycket att få Jahando förgiftad av en kastkniv från kidnapparna, och samtidigt dra på sig vreden från en kummelgast från borgen.

Striden med gasten blev kort och intensiv. Kummelgastar är fruktansvärda motståndare nästan i klass med en Naghul, men med samlade krafter lyckades de temporärt fördriva den tillbaka till sin grav.

Jahando låg döende på muren (han hade bara 2 KP kvar) medan Wilvahir febrilt försökte rädda honom. Dock fanns det en tidsaspekt att ta i beaktning 🙂 Det skulle ta åtminstone 6 rundor att stabilisera bonden, medan gasten bara behövde 4 för att återformas och attackera. Det blev till att vara kreativa. De valde att fly är bättre än illa fäkta och hissade ner sig från murarna. De ansåg att det var bättre att slåss mot lite kidnappare än vrålstarka och supermagiska odöda, vilket spelledaren ansåg vara Helt Rätt Beslut (så slapp han lasta dem fulla av l00t och bling-bling och allehanda magiska tingestar som ofrånkommligen skulle finnas innuti den urgamla borgens gömmor och kryptor).

Wilvahir rensade omgivningarna med lite blixtar från sin stav och så var de på väg mot båten. Men…..kummelgasten var inte helt nöjd med detta tilltaget. Den kallade på sina undersåtar, de sedan länge döda byborna och tjänarna. De odöda klöste sig upp från jorden och flodbottnen, och började attackera på sitt meningslösa zombie-sätt. Gänget dansade undan och kunde hjältemodigt kasta sig ner i båten och fly från de kusliga stället. Nåja, fly och fly. De började förfölja kidnapparna igen, som de fick syn på ute på floden. Jakten blev kort och brutal. Wilvahir kastade magi och sövde folk, samtidigt som Angfir sköt en av bovarna. De band de två överlevande skurkarna, bärgade den döde i vattnet för att kunna loota, och släppte lös den tungt drogade Lamhir från sina bojor. De slog läger här för natten då de inte var sådär jättesugna på att bege sig tillbaka mot DEN SVARTA DöDENS BORG nattetid.

Här passade Valandil på att dyka upp. Han blev lite sen men lyckades hyra transport uppför floden och kunde förena sig med gänget. Bättre sent än aldrig.

Nu kortar jag av igen för texten börjar flöda ut som vanligt….

De tog sig tillbaka, förhörde fångarna, fick reda på en del namn och platser gällande ormsekten. De fick även reda på att Lamhir hade en beundrarinna som inte kunde acceptera att han hängde ut med Minhiriel. De använde mycket hårda förhörsmetoder mot de unga killarna. Så hårda att man kunde tro att det egentligen var FIENDEN som utförde förhöret. Fy på sig, Valandil!!

Men hjälp av lite fjärrskådande så har Wilvahir lyckats få reda på att Basc tilltvingat sig makten över armén och ekonomin från Moradan Tinare. Tinare är satt i husarrest. Basc tänker storma den lilla invandrarbyn Skuggtjärn som är Ellatan Vec´s hemby och nu bara innehåller gamla, kvinnor och barn då alla de övriga är satta i fängelse.

Vidare har de fått reda på att Ellatan Vec´s stora brott verkar ha varit att han hoppat i bingen med en “fin” flicka och resultatet av detta blivit ett barn. Flickan var dotter till Moradan Tinares bästa vän och Tireste’s rikaste köpman. Den stora anledningen till att vissa är avogt iställda till invandrarna från södern, tycks vara att de pressat ner priserna och minskat handelsmännens profiter.

För er som inte hängt med så har gänget ganska mycket på agendan just nu.
1. Ellatan Vec verkar oskyldig och måste räddas.
2. Invandrarbyn Skuggtjärn står i begrepp att utraderas och måste räddas.
3. Ormsekten måste utraderas och de skyldiga straffas.
4. Basc måste avsättas och Moradan återges makten.
5. 1,2 & 4 måste ske inom några timmar.

Mycket planerande senare…..

Wilvahir lyckas nästla sig in i truppen som skulle storma Skuggtjärn. Han utgav sig för att vara sänd av Basc som en säkerhetsåtgärd “om det skulle dyka upp hälsofaror”. wilvahir nämnde i förbigående att det skulle kunna finnas risk för PEST i byn. Soldater tycker inte om fiender de inte kan slåss mot och blir en aning demoraliserade.
Under tiden soldaterna marcherar så kryper Valandil längs vägen och använder sitt magiska svärd “Wangrist” för att driva upp dimma ur marken och på så sätt både sinka soldaterna och täcka vad Angfir håller på med längre fram på vägen.
Angfir har varit och talat med Riddare Eärnar i lägret utanför Tireste och rekvirerat 4 döda kroppar. På dessa har han petat in ruttna tomater under kläderna och fått att likna vid pestoffer (eller rättare sagt, fått dem att se mycket sjukare ut än riktiga pestoffer). Han placerar ut dessa på lämpliga ställen längs vägen så att de marcherande ska få syn på dem.

Effekten blir den önskade. Wilvahir skådespelar precis så bra som krävs och soldaterna blir vettskrämda och vägrar gå vidare trots order. Wilvahir sätter dem i karantän i en gammal övergiven by en bit utanför Tireste. Han lovar att komma tillbaka och titta till dem inom någon dag, då det kan dröja så länge innan de första symptomen uppstår(heheh).

Gänget besöker Skuggtjärn och blir introducarade för Raj Vec, Ellatans far, som inte alls tror att Ellatan är far till flickans barn. Flickan ska, efter att inte ha varit välkommen i Tireste efter födseln, ha tagit sin tillflykt till – just den byn som soldaterna skickades i “karantän” till. Gänget blir alltmer övertygade om att det egentligen är Moradan Tinare som är far till sin bäste väns dotters barn, något som skulle vara en total katastrof för den ambitiöse Hiren. Denna typ av skandaler är inte helt förlåtliga bland adeln i Cardolan kan man väl säga.

Så, utan fördröjningar så begav sig gänget tillbaka mot Tireste. Lamhir var desperat att få träffa Minhiriel som gråtande väntade på honom i tornet. Resten av gänget satte sig i en korsning och planerade sitt nästa drag….och planerade….och planerade…och planerade….ja ni förstår.

1. Få tag i dokumentet som ger Basc makten.
2. Ta reda på vad Basc har för hållhake på Tinare.
3. Finn ut vem som är Basc’s närmaste förtrogne och ta hand om honom/henne också.
4. Få Moradan att ta tillbaka makten och sparka ut Basc.
5. Rädda Ellatan Vec från att hängas om 5 timmar genom att få honom benådad av Moradan efter ovanstående är avklarat.

Detta fick räcka som inledande plan. Nu, till utförandet.

De måste genomsöka Bascs rum utan att väcka intresset. Det går inte att ta sig in utifrån något fönster då det finns galler för allihop (döh, det är ett fängelse). Inget larm får gå då Basc, som den paranoide galningen han är, säkert instruerat sin närmaste var som måste göras om något händer honom (Basc alltså). Staden är full av vakter som säkert har signalementet på hela gänget och kommer att antingen mota dem i stadsporten eller arrestera dem om de försöker ta sig in. Fängelset är tungt bevakat av 5 vakter, samt 2 utanför Bascs rumsdörr. Moradan sitter i rumsarrest och har 2 vakter utanför sin dörr, samt ytterligare minst 2 i tornet. Det går ett vaktpar runt på gatorna. Vid porten står det två vakter. Basc får inte vakna vid något tillfälle och sätta käppar i hjulet genom att ge någon order till någon överhuvudtaget, inte nu när gänget har allt klart för sig

Hjältarna skissar upp planen och sätter den i verket.

1. Klätttra över stadsmuren, smyg fram till Bascs sovrumsfönster som ligger på ovanvåningen på fängelset. Wilvahir måste klättra upp, öppna luckorna med lite trollerier, kasta “Sleep” på Basc som då blir ytterst svårväckt i 10 timmar framöver. Tillbaka över muren. Steg 1 klart.

2. Wilvahir ska bli “arresterad för överförfriskat beteende” och förd till arresten av 2 soldater utifrån Karach In Tirith-lägret. Detta för att komma in i själva byggnaden. En så simpel åtgärd som att ta hand om en full man ska inte kunna få vakterna att väcka Basc. Dock innebär detta att Wilvahir inte kan ha med sig sin stav då den kommer att beslagtas av vakten. Därför ges denna till Valandil som ska smyga fram till arrestens fönster och ge den till Wilvahir i rätt läge. Wilvahir blir överhälld av öl och börjar ragla som en galning, sjunga högt och falskt, och bete sig som en genomsnittlig tonårig AIK-supporter efter en hemmamatch. Han blir så exalterad att han drämmer till en stadsvakt i ansiktet, med resultatet att trollisen fick en blydagg i bakhuvudet och blev insläpad i finkan, betydligt mer avsvimmad än han skulle vara.

3. Valandil smyger över muren och gömmer sig i skuggorna, tyst som en näbbmus på ett bergsuvsparty. Det är en ganska svår uppgift att smyga över ett stort öppet torg som övervakas av ett högt torn och alla husen runt omkring, men han klarar det med bravur (tja, det äR mitt i natten och folk sover liksom). När han kommer fram till väggen vid arresten passar Wilvahir på att visa för omvärlden att han inte bara är en mesig bokmal utan en sällsynt tjockskallig sådan, som klarar att få en blydagg i huvudet och bara svimma av en minut istället för att få nervskador och men för livet. Han raglar fram till gallerfönstret och vinkar, med resultatet att han får en välbekant stav i handen. Valandil glider tillbaka i skuggorna och beger sig ner till hamnen där…

4. …De övriga i gänget står vid en brygga nere i hamnen. De råkar på inte bara Jahando som tagit sig en hutt på svartkrogen “Den Fadda Fisken”, utan också Argathil – den jovialiske repslagaren från fiskarsamhället Skummelskvatt i norr. Angfir kände att han inte hade så mycket att bidra med så han höll sig i bakgrunden denna natt. Jahando, sårad bortom rim och reson, kände även han att hans roll var utstakad och han skulle hålla sig på bryggan. Argathil hade sin givna plats, visandes reptrick för de milt intresserade som tyst undrade om Argathil skulle flyta på sin luftskalle om de band hans rep runt fötterna och andra ändren i ett stenblock och helt enkelt dumpade ner honom i floden. Minhiriel, i armarna på Lamhir, kunde inte vara lyckligare – vilket i detta fallet innebar att åtminstone EN person i gänget faktiskt trivdes med situationen. Tjejer har det lättare……(duckar).

5. Wilvahir pekar med sin stav mot dörren och viskar “Edhro!” – “öppna!”. Dörren klickar till lite försynt och Wilvahir skjuter upp den försiktigt….

Och äntligen! Nu är vi framme vid nutid. Jag fick kapa ganska rejält i historien, och troligen har jag blandat ihop tid och tillfällen här och där, men resultatet är ett och samma: Gänget har lite att göra. Rollspelsmässigt så kan man nog säga att – Detta är sista gången spelledaren försöker sig på att utforma en kontinuerlig händelsekedja, dvs. en värld där tiden alltid går och allt folket i den fortsätter göra sina grejor oavsett vad spelarna gör. Saker händer, långt utanför spelarnas påverkendesfär, som oavlåteligen kommer att påverka dem i slutändan trots allt. Just nu spelas det som om vi satt i Oblivion – dvs. helt öppet. Spelarna kan göra precis vad de vill – och gör de inget så kommer inget att hända. De har fria händer. Antingen låta bli, eller så göra – det finns ingen “röd tråd” eller ledljus att följa. De blir inte ledda från Punkt A till Punkt B, utan får själva slutleda sig till vart de vill, eller behöver, vara och vad de ska göra åt saker och ting. Vad de än gör, mycket eller litet, så kommer världen att fortsätta snurra.
Detta ställer extremt höga krav på spelarna (inte för att jag tror de inte uppfyller dem, annars hade jag inte utsatt dem för det), och är troligtvis bara väldigt kul för en bindgalen spelledare som mig själv. Det kan nämligen bli lite statiskt om spelarna inte “gör” något. Gör de inget, utan bara sitter och väntar på att något ska hända dem, tja då händer det troligtvis ingenting.
Det blir ett sorts beteendevetenskapligt experiment, istället för ett spel. Jag ska försöka skärpa mig i det avseendet. Det är inte lätt, men det blir ett litet experiment det också, att man kan lära gamla hundar att sitta, och man kan lära gamla spelledare att förenkla. Slut för idag, tack för idag.

Mycket vatten under broarna, och en hel del annat skräp också. Idéer som vid ett tillfälle kan tyckas brillianta, kan vid ett senare snarast anses vara en kvarnsten runt halsen. Denna bloggen har varit det ett tag, men nu känner jag lusten komma tillbaka att fortsätta förtälja om livet och levernet kring Angfír, Jahando, Wilvahir, Minhiriel, Argathil och Valandil.

Det blir dock kort-kort versionen – hoppas ni ursäktar men mitt minne sviker på gamla dar.

Vännerna satt på puben och drack, men kände sig en aning iakttagna av de två vakterna vid dörren. De hade varit på många syltor, men denna var en av de absolut mest städade, tystlåtna, och faktiskt tråkigaste de bevistat. Så snart någon höjde rösten så fick de sig en skarp blick av vakterna, som såg mycket hårdföra ut, och kröp ihop och tystnade genast. Minhiriel var inte på plats. Hon var i tornet, ty nu hade hon äntligen kommit på tu man hand med den återvändande Lamhir Tinare, och satt just nu och sällskapade honom i tornets offentliga matsal. De talade om det ena och det andra, och var båda mycket lyckliga att ha återsetts. Minhiriel försökte så gott det gick dölja hur mycket hon sett fram emot detta ögonblick. Dock kunde Lamhir både se och höra hur det egentligen stod till med kvinnan, och till sin egen överraskning så kände han likadant. De beslöt att träffas i hans våning för en sen bit mat och en god bägare vin, efter att han badat och bytt om från sina vildmarkskläder. Minhiriel gick som på moln till de andra på värdshuset.

När hon kom så hade stämningen nått bottenmärket. Då plockade Valandil fram sina tärningar och utmanade Jahando på en runda om pengar. Det gick inte något vidare då vakterna genast stormade fram och avbröt hasarden, och upplyste om vilken lag som gällde i staden. Det skulle bli finkan oavsett om det var en adelsman eller en bonde. Valandil fick snällt plocka bort spelet igen. Minhiriel drack som hon brukar. Bälgar i sig första stopet, rapar högljutt och ropar efter mer. Efter det andra stopet så sluddrade hon lite högt att hon kunde dricka vem som helst under bordet, och förresten, langa fram tunnan vid bordet. Då kom nästa dråpslag: Max 2 stop sprithaltig dryck per person och dygn – enligt den Nya Lagen. Bartendern ursäktade sig och ryckte på axlarna. Nåja, 2 snabbstop är mer än tillräckligt för Minhiriel, och betydligt alldeles för mycket för den ovane Wilvahir som nu var märkbart berusad. De fann för gott att bryta upp och söka nöjen annorstädes. Minhiriel utförde sin “Hjälte-tillnyktring” och blev klar i knoppen på ett par andetag, och sedan sa hon adjö till vännerna och begav sig till sitt rum i tornet för att göra sig fin(are) inför mötet med Lamhir. Hon kände sig som en 14-årig flicka inför första dansen med byns Griskung. De skulle mötas klockan 22.00 och när klockorna i staden förkunnade att 2.00 verkligen var tiden för stunden, så knackade hon försiktigt på Lamhirs dörr, och blev insläppt av en betjänt.

De övriga stack ner till hanen och fann en svartkrog som var betydligt livligare. Den var totalt ljudisolerad, något som var tvunget då det var ett allvarligt brott mot den otroligt impopulära lagen om spritbegränsning att driva ett sånt här etablissemang. Här var det vild musik, bankande i borden, flödande öl och billiga kvinnor. Jahando tog för sig av allt, medan de övriga bara njöt av atmosfären. När Jahando slöt sig till gänget igen så var han både lycklig och rejält avslappnad (ja av den professionella “tjolhandskad dygdighets-massage” som kvinnorna här ägnar sig åt, såklart – inget “sånt” här inte, nänä…Not!). Det blev lite mer drickande och sjungande innan de insåg att Wilvahir inte var byggd för detta livet och de fick bära hem honom. De kom i säng tidigt – vilket inte gjorde ett endaste litet dugg då de var så in i själen trötta att de skulle kunnat sova flera veckor i sträck. De mådde alla mycket bra.

OBS! Varning för Tafflig Vuxenprosa! – Personer under 30, v.g. titta bort!

Minhiriel mådde om möjligt ännu bättre. Hon fick äntligen träffa sin utvalde, den undervackre ädlingen Lamhir Tinare på tu man hand. De åt en fantastisk supé serverad av Lamhirs betjänt och högste förtroendeman Jarl. Då maten var avnjuten gick de unga tu in till kammaren och föll i varandras armar. Deras kläder, hur vackra och välsydda de än tycktes vara, kändes för dem som fängelsen utav järn. De hjälpte varandra att plagg för plagg, avlägsna detta kroppens fängsel. När så Minhiriel var fri skådade Lamhir hela hennes skönhet i månljuset och var både upptänd av begär men också återhållsam då han utforskade den lena vita huden med sina fingertoppar, såsom man fingerskådar en utsökt staty. Andan hade fastnat i hans hals, men det fanns ändå inga ord att säga, bara blickar och beröringar att utbyta. Lamhir, erfaren med det kvinnliga könet trots sin ungdom, hade aldrig sett eller känt något liknande och ville ta varje sekund och intryck tillvara. Minnen att vårda ömt, så ömt att han bara skulle tillåta sig minnas dem under mycket speciella tillfällen.

Mihiriel hjälpte Lamhir av med sina kläder samtidigt som hennes egna föll av ett efter ett. Hon hade lite problem med vissa knappar och spännen då hon inte lämnade Lamhirs blick ett enda ögonblick. Hon, liksom Lamhir ville, vill beskåda synen i sin helhet, när alla kläder var borttagna. Minhiriel satt på sängen och Lamhir stod vid ett halvöppen fönster, den långa gardinen böjade majestätiskt i den mojnade vinden, och månen och stjärnorna lös upp runnet och gav de två skinn en eterisk lyster. När hon nu fick se lamhir i sin nakenhet blev även hon förstummad. På alla sina resor och under hela sin uppväxt hade hon vant sig vid hur den manliga kroppen såg ut och fungerade. Hon var heller ingen total oskuld när det kom till den fysiska delen av kärleksakten men hon kände sig ändå lika nervös inför vad som komma skulle som hon gjort den där gången för så många år sen i grannens hölada.

De vidrörde varandras kroppar försiktigt och ytterst sensuellt. Minhiriels känsliga fingrar föjlde musklernas skarpa konturer över axlarna, armarna, midjan, ändan, låren, bröstet och magen. Allt skulle memoreras. Hon log lite för sig själv när hon tänkte på att Lamhir tar åtminstone 45 i skor, att han har kraftiga manliga händer, och att den utåldriga teorin stämmer.

Dessa barnsliga tankat försvann med den första kyssen som fick de två att handlöst falla ner bland dunbolstren i sängen. Där förenades de två, det absolut vackraste paret som någonsin älskat i denna sal, om inte i hela riket. Omfanmingen skulle inte brytas på många långa timmar än, för vad betyder tid när man är ung och förälskad?

Natten gick och på morgonen fortsatte de alla med sitt. Lamhir och Minhiriel stannade i sängen, åt och älskade. Jahando fick för sig att gå en sväng till parken för att skriva lite poesi(!). Argathil hängde i hamnen med fiskarna och snackade fisk och båtar, samt en och annan knop. Lite repteknik smög sig in mellan raderna, men sån är han, Argathil. Angfír drog till stadens smedja och Wilvahir hängde på. Där smidde Angfír färdigt sitt påbörjade svärd och hans skicklighet fick de övriga smederna och dess lärlingar att storögt titta på. Angfír showade loss och skapade storverk, ett stycke mästersmide till svärd som bara ber om att få bli förtrollat.
Vad Valandil gjorde är fördolt, ty ingen såg till honom denna dagen – och det passade honom alldeles utmärkt.

Vi återvänder till Jahando en stund för det är faktiskt där allt börjar ta fart. Inte långt från parken ligger fängelset med tillhörande nysnickrade galge. Utanför hänger listorna över dem som blivit dömda på senare tid. Han ser att en person vid namn Ellathan Vec har blivit dömd till döden genom hängning för “förräderi mot staten och uppvigling”. Han är den ende som ska avrättas, och det inom några få dagar. “Men Oj!” tänkte Jahando. “Jag kanske skulle gå och fråga den där vakten därborta för att få lite information om denne Vec. Hur göra….hur göra…? JO! Vilken bra idé! Jag säger att jag är barndomsvän till Ellatan Vec och söker honom för lite återförening, så låter de mig säkert tala med honom”

GM noterar: Detta måste nog vara en av de absolut sämsta idéerna Jahando någonsin fått.

Jahando knallar glatt fram till vakterna och gör som han tänkt sig. “Javisst ska du få prata med Vec”, säger vakten till Jahando medan de bestämt leder honom in i domstolsbyggnaden. De säger inte något under promenaden då de är alltför upptagna med att räkna ut vad de ska göra med belöningen de kommer att få för att ha tagit tillfånga ännu en av Ellathan Vec’s kompanjoner.
Jahando låses in i ett förhörsrum där han får vänta ett tag innan någon tycks bry sig om honom.
När någon till slut bryr sig så är det en ganska kort herre, ganska fetlagd, i sällskap med vad som bara kan beskrivas som jättegorillor, strategiskt rakade och iklämda i full plate armor. Jahando ombeds sätta sig i en stol där hans handleder binds fast, likaså hans fötter. Hans vapen tas ifrån honom och den korte mannen sätter sig lugnt ner vid bordet mitt emot Jahando.

-“Mitt namn är Basc, jag är verkställande lagchef i Tirestë, och jag har ett problem. Om jag har ett problem så har du ett problem, och jag kan se på dig att det är det sista du egentligen vill ha, eller hur?”. Mannen talar med en faktisk stämma som inger respekt. “Seså Jahando Adabasgorn, nu ska du redogöra för alla dina kopplingar till Ellathan Vec, hans brott, och ange alla du känner till som haft den minsta koppling till hela affären. Ta den tid du behöver. Vi ska gå till botten med detta. Om inget har hänt, om ingen annan utöver du själv är inblandad så behöver de ju inte vara oroliga för eftergifter. Men med handen på hjärtat, och jag vill vara ärlig mot dig, Ditt liv var förverkat i samma stund du uttalade orden “Vän” och “Ellathan Vec” i samma mening. Nu ska vi bara se vem mer, förutom er två, som ska dingla i galgen på söndag. Det är väl lika bra att vi sätter igång genast?” En vakt slog Jahando i ansiktet med sin tungt behandskade hand och blodet började rinna från hans näsa.

I detta ögonblick matade Minhiriel sin Lamhir med ett utsökt sött plommon och de skrattade när saften rann ner över hans haka, men hon kysste snabbt bort den. Det hade hamnat lite på hans bröt och mage också. Och ytterligare lite på….. I hamnen talades det fisk och i smedjan härdade Angfír sitt stål. Högt ovan deras huvuden hördes lommars och måsars ensliga skrin i skyn

Här bryter vi ännu en gång. Jag vet att jag inte är framme vid dagens händelser – men tro mig, jag kommer att nå målet innan nästa spelomgång….hoppas jag. Anyway, Mitt namn är Mixx – och jag är här för att roa Dig.

Alla fick varsitt bekvämt rum att husera i. Sängarna var mjuka och breda, och inga bekvämligheter saknades. De hade till och med möjligheten att ringa efter en tjänare som sedan gjorde vad den blev tillsagd att göra. Våra hjältar trodde knappt sin lycka. åtminstone inte förrän de la märke till att dessa tjänarna var så underdåniga att det var lite creepy.

När det beställt upp mat på rummet till dem alla och satt och småmös och snackade, så kom Argathil indönandes. Som vanligt blev Minhiriel näbbar och klor, men Argathil satte sig lugnt vid bordet och tog för sig medan han frågade dem, och då speciellt Wilvahir, hur landet låg. Det unisona svaret kunde tolkas som “semester”. Angfír skulle uppsöka en smedja att slutföra sitt sedan länge påbörjade svärd, Wilvahir tänkte söka efter ett bibliotek och eventuellt studera de luntor hon lyckats rädda från underjorden och från det raserade tornet Karach In Tirith. Minhiriel hade sitt sikte inställt på att få Lamhir för sig själv och sedan låta naturen ha sin gång, eller flera gånger för att vara ärlig. Valandil ville använda demma lugna tid till att dels tälja lite nya pilar, men också till att innefatta den röda magiska ädelstenen i hans pilbåde, och vara Angfír till hjälp när det kom till att tillverka själva handtaget till svärdet han höll på att smida. Jahando vill dra iväg med Wilvahir ut på stan för lite örtshopping och så fick det också bli. Argathil ville dra ner i hamnen för att där kanske finna en båt som var villig att ta hela sällskapet tillbaka till Tharbad. Alla ville alltså göra en massa saker, men i huvudsak handlade det om att, 1. Inte döda någon, och 2. Få lite vila och avkoppling.

För att få någon struktur på detta så delar jag upp historierna och struntar i det kronologiska. Om någon akut måste veta vart någon befann sig just när Angfír avslutade smidet, så får man väl räkna lite själv på det. Jag tänker då inte göra det åt er. Så, utan vidare dröjesmål. Här har ni..

Angfírs och Valandils Historia – En Dag vid Städet

Tirestë har ett par fina smedjor, och även en duktig juvelerare. Angfír drogs till den som hanterade lite grövre saker, såsom svärd, hammargjutning, tunga rustningar och liknande. Angfír gick fram till mästersmed Vordan Järnnäve och bad honom låna honom ett städ. Smedjan var full av studenter då Vordan också utbildade i den ädla konsten att forma metall enligt eget önskemål. När vordan mönstrade Angfír, så de fina kläderna och tabarden som placerade honom om inte hos de adliga, men i närheten av dem, så skrattade han. Vordan hrävde fram ett par grova skinnhandskar som nybörjarna brukade använda sig av innan de vant sig vid den heta hanteringen. Angfír tackade för erbjudandet, and menade att sådant bara var i vägen, och Vorden nickade uppskattat och tog några steg bakåt för att ge Angfír svängrum.

Angfír var på gott humör idag, mycket bättre än han varit på mycket länge. Glädjen i att upphetta stålet till rätt temperatur, höra ljudet och klangen från släggan när den träffade det varma stålet och gnistor från orenheterna i metallen självantändes och for ut åt sidorna som ett fyrverkeri. Allting stämde idag för Angfír. Han trixade lite, gjorde saker på ett extravagant sätt, som t.ex. istället för att gå med ämnet till avkylningstråget, så kastade han det över axeln och träffade perfekt. Sedan hjulade han med en hand dit för att hämta upp det i en vid både som lämnade efter sig en regnbåge utav färger. Alla eleverna applåderade, och smedmästaren morrade lite och skakade lite lätt på huvudet åt konsterna.
Angfír bestämde sig för att ge dem en show de inte skulle glömma i första taget. Skymningen hade kommit, så Angfír fokuserade all sin kraftträning han skaffat sig med sina svärd ut i denna hammare istället. Den lydde och plötsligt sken den klarblå utav dansande flammor. När Angfír svepte ner hammaren mot städet så gjorde han det extra yvigt och dramatiskt för att få full effekt, Resultatet blev att de små lågorna stannade en kort stund i luften för att sedan accelerera tillbaka till hammarskaftet. Effekten var total och alla som såg detta var övertygade om att Angfír måste vara den störste smed som någonsin befunnit sig i Tirestë. Angfír fick många beundrare den dagen, och ett välsmitt smäckert svärd på kuppen. En dag till så ska klingan poleras, det ska slipas skåror, den ska viktas och göras handtag till.
Till nästa del behövdes Wilvahir, som med sitt kunnande om magiska föremål bäst kunde avgöra vart den borde sitta, och exakt hur den skulle göra det. Med samordnade krafter lyckades de två efter många timmars slit, få dit stenen så att den skulle kunna göra full effekt.
Sedan blev det ut på puben för ett par glas gott öl…

Jahando och Wilvahir – En Studie i Smärta

De två begav sig till stadens apotek, eller örtbod egentligen. Väl inne i affären möttes de av en sovande man som vaknade som om ur en mardröm. Hannen såg osund ut, blek, blodsprängda ögon, darrande händer och stirrigt tal. Han gäspade vid varannan mening. Empatisk som Wilvahir är så kunde han inte låta bli att fråga hur det stod till egentligen?

Mannen berättade “om en dimmig uppenbarelse i form av en vacker kvinna, ett spöke, som hemsökte honom både dag och natt, flyttade saker, välte annat, saker som försvann, skrämmande skrik i natten. Så hade det varit nu några dagar. Kvinnouppenbarelsen pekar hela tiden på ett klädbylte hon har på armen och tycks vilja sträcka det åt mig, troligen för att snärja mig till dödsriket, men då springer jag så fort jag kan.”

Under tiden har Wilvahir samlat på sig all utrustning han kunde tänkas behöva närmaste tiden. Både Jahando och Wilvahir tror verkligen att mannen har ett problem med ett spöke, men just nu har de helt egna saker de vill göra, och spökutdrivning hör inte till dem. De betalar och säger adjö. Sedan beger de sig ut mot bondgårdarna och de sårade där. Deras anländande röner stor uppskattning, framför allt hos EârnarII som börjat få slut på material och läkekunnigt folk. Wilvahir ville hjälpa till och fick en bensåg i handen och tre patienter som behövde amputation.
Den förste, en ung pojke i 16-års åldern, hade fått foten krossad och kallbrand letade sig upp not knäet. Det fanns inget bedövande så Wilvahir gav pojken en pinne surrad med läderband att bita i medan jahando tog ett kraftigt tag i den lilla kroppen, tryckte ner den så att den inte skulle kunna röra sig och göra skadan värre.
Sedan gick Wilvahir till verket. Den unge skrek, och skrek, och skrek. “Det är nackdelen med att vara en ung man i bästa skick – man uthärdar så mycket mer innan man svimmar” tänkte både Wilvahir och Jahando. När de till slut hade avlägsnat benet återstod ändå det svåraste momentet; att sluta varje större kärl och sedan försegla med eld. När brännjärnet pressades i såret svimmade till slut pojken, men då var det ju så dags. Allt var över. Både Wilvahir och Jahando var skakade av händelsen, men när de reste sig så pekade läkaren på en annan person, en kvinna vars ena arn var ett enda stort sprucket och brutet köttstycke. Den måste av. Wilvahir undrade “Finns det inga andra än barn att arbeta på?” Svaret blev att det är bara barnen kvar då alla de viktiga soldaterna måste få komma först, och då får barn och kvinnor vänta på sin tur.”
“Ingen rast och ingen ro, bara slita och bara go” nynnade Jahando lite för sig själv när han tryckte läderpinnen mellan tjejens käkar. Denna var nog knappt 12 år gammal och skulle varit mycket vacker om hon inte var insmord i dynga och blod. Och utan sin arm skulle hon sluta som underbetald piga eller hora i något hamnkvarter där hon skulle gå för halva priset. Drömmen om Prinsen fick hon lägga åt sidan, tänkte Jahando ilsket när han tryckte ner henne hårt och Wilvahir började sågarbetet…..och skriken kom på nytt…

Så fortsatte det hela dagen igenom, men till slut för skymningen och de två kunde bege sig tillbaka till staden, tvätta av sig och få på nya kläder. Det behövdes sprit!

Dag läggs till Dag – Och plötsligt har de blivit till Ett Liv.

Vännerna sitter på krogen som är mycket välstädad, rent och fint och inga högljudda röster. Tvp barder underhåller tyst med luta, flöjt och mild vacker sång. Det står två tunga vakter vid dörröppningen.

Här bryter vi ännu en gång. Klockan är för mycket för att fortsätta. Skriver klart i morgon…promise

….fortsättning direkt där vi slutade…

Men brinna ville alltså inte vårt gäng göra, åtminstone inte på många år än, och några av dem hade rent utav siktet inställt på mausoleum eller kummel, men det låg som sagt rejält på framtiden.

Flrea av mannarna blev vettskrämda när de insåg att det inte alls var solen som steg upp. När de såg att den flygande uppenbarelsen var på väg åt deras håll började de kura ihop intill muren. En våg av skräck sköljde över dem alla, och Valandil blev så övermannad av känslan att även han en kort stund kurade ihop. Under tiden så försökte några av de andra barrikadera porten så att fienden skulle ha det svårt att komma igenom. Jahando, van vid fortifikationer, gav mannarna order och drev dem ut ur sin rädsla. Arbetet tog fart, men nu började fler eldklot från orchernas krigsmaskiner att bombadera fästet. Ett klot träffade med full kraft tre unga pojkar, kanske just 12 år fyllda, och slungade dem krossade och brinnande ner från muren, bortom all räddning.

Ingen vet längre vem som tog till orda om det som alla hade haft klart för sig länge. Att det nu ej längre fanns en chans att stå emot ursinnet på andra sidan murarna, och att det var hög tid att samla folk vid det nordvästra tornet och brunnen där. Riddare Eärnar III övertalades till slut om visheten i en strategisk reträtt i motsats till att möta fienden ansikte mot ansikte med svärdet i hand. Någon berättade helt enkelt för honom att om Eärnar kom så mycket som 10 meter inom denna varelsen från äldre Tiden, så skulle han inte ha något ansikte kvar att möta fienden med, och inga armar, ben, bröst, eller mjälte heller för den delen. “Denna….Fiende….GåR INTE…..Att……Slå.” Detta gick in efter ett tag och Eärnar lät hornet ljuda och alla vrålade till samling vid Tïr Estel. Allt som allt gick 20 soldater i mågorlunda skicka att få ihop. Uppe ifrån tornet hjälptes den svårt brände riddare Hurin och Fordelins läkekunniga frun Findela.

Angfír och Jahando var vid Fordelins hus där många sårade samlats då detta hus ej hade blivit rört på grund utav hans frus beskydd. Detta trodde Angfír lite vad han ville om. Enligt Angfír, och fler med honom, så ligger Fordelin bakom allt som har hänt här, och snart ska han få stå till svars för allt det ondskefulla han gjort. Ett par vagnar organiserades fram att fransportera den som inte kunde gå för egen maskin. Jahando och Valandil. som nu var helt fri från skräckens effekter, gjorde sitt bästa i denna svåra timme. Minhiriel och Angfír hjälpte ner folk i brunnen. Minhiriel stod redan där nere och tog emot.
Detta tunga arbetet tog längre tid än planerat, och Balrogen skulle vara här i vilket ögonblick som helst. Argathil höll ögonen på den flygande varelsen, tvingade sig att göra det trots att hela kroppen skrek åt honom att lägga så mycket avstånd mellan honom och flygisen innan det skulle vara försent.
Denn mentala kamp rasade i Argathils huvud under en dryg minut innan han tillslut gav efter för paniken, rusade till tornet och efter att ha trängt sig fram, kastade sig ner handlöst i hålet. Han slog sig, men inte så illa. Han var uppe på fötter direkt och fortsatte springa i det blöta mörkret. På något sätt klingade hans panikkänslor av så snart han kom ner i vattnet, för att vara helt borta när han kommit in i den stora kammaren med den undejordiska lilla sjön.

Ovan jord började allt bli fruktlöst illa. Balrogen bara minuter bort och många kvar att rädda. De arbetade i trippelskift och hissade ner folk istället för att låta dem gå själv på stegarna. När alla var borta återstod bara hjältarna själva. Valandil och Jahando hade fattat posto utanför torndörren, Minhiriel var i underjorden tillsammans med Argathil, Angfír befann sig i tornet tillsammans med Wilvahir. Balrogen nådde fästet och hettan som slog emot den var ofattbar, även på långt håll. Dess utseende fruktansvärt, en varelse gjord av skugga och eld, 6 meter hög med dubbla det i vingspann. Dess vrål gjorde stolta mäns hjärtan till is. Valandil och Jahando blev så pass rädda att de svimmade rakt där de stod (något åtminstone Peter ansåg vara alltför kvinnligt för hans karaktär att göra, men då GMs alternativ var att låta dem panikslaget springa in i fästet till en garanterad död så förstod han och accepterade det som skett)
De varma vindarna skapade en virvelstorm i fästet och allt den gick förbi fattade eld. En massiv eldboll träffade dörren som lossnade och flög iväg inåt tornet. Wilvahir låg under det brinnande trästycket. Han kunde knappt andas och var mycket yr efter smällen. Angfír tog Grorgs gigantiska yxa från ryggen och svepte den i ett mäktigt hugg mot dörren. Yxhuvudet skar igenom och fastnade precis som Angfír hade plaxnerat det. Han vräkte i av alla krafter och slet bort dörren från Wilvahir i sista sekund.
Nu hade hettan här ökan så pass mycket att det fanns ont om syre att andas. Balrogen var nu bara några få steg från dem. Wilvahir bestämmer sig för att åkalla Elbereths Vrede över Balrogen.
Wilvahir kastar sig ut i eldstormen, mellan Balrogen och Valandil och Jahando som fortfarande låg livlösa på marken. Han reste sin stav och riktade knoppen mot Balrogen samtidigt som han sa med hög myndig och befallande stämma ” Här är du inte välkommen! Gå tillbaka till skuggan du kom ifrån! Du möter en svuren till Anors Hemliga Flamma. Den Mörka Elden kan inte stå dig bi här! Gå tillbaka, du Flamma från Ûdun!” och en stråle av vitglödgad energi sköt emot Balrogen Maroc.
Nu handlade det inte om en “vanlig” Balrog, utan om Maroc, en av de stora Balrog Generalerna under Morgoth i första åldern. Han tar man inte så lätt. Men orden förstod den då de var uråldriga och den tvekade. Likaledes när ljuset kom emot den var den tvungen att kasta en egen motformel då Anors Flamma skulle kunna skada den alltför mycket.
Under tiden allt detta utspelade sig, kastade sig Angfír ut, grabbade tag i byxbenen på de två avsvimmade kamraterna, och slet in dem i den relativa säkerheten i tornet. Sedan fanns det bara en sak att göra; lobba ner dem i vattnet och sedan snabbt följa efter. Wilvahir kom inrusande mycket anfådd och trött efter ansträngningen mot Balrogen men han tog sig smidigt nedför repet och ner i den mörka kylan i botten av brunnen.

Nu följer en lång och mödosam färd genom grottorna fram till själva de gamla dvärghallarna, eller rättare sagt Nigin Nibin-hallarna, då det troligen var just dvärgar ur den stammen av mycket småväxta dvärgar som tillverkat dessa salar. Det blir lite korta utdrag från denna delen av resan

För er som kommer ihåg så fanns det besvärande fällor överallt, och det är ju inga direkta problem att forcera sådant när man är några stycken, men nu handlade det om 150+ personer, varav många mycket sjuka eller sårade. Mycket uppfinningsrikedom skulle till för att lösa detta, och Angfír och Minhiriel var de som lyckades med saken. De gamla brädorna låg ju här och Minhiriel samlade ihop en massa tyg från väggarna i möteslokalen de stött på här nere. Detta i tillägg till rep de hade med sig tillät dem att bygga en enkel men säker bro över den farliga delen av korridoren. Allt folket var mycket illa berörda av den ohyggliga stanken som kom från de mängder av orcher, gobliner och troll som legat döda här en tid.

När väl bron är på plats och folk börjat ta sig över så fick Minhiriel uppdraget att scouta framåt till grottan vid utgången av gruvan. Konsten att röra sig tyst har blivit en andra natur för tjejen numera, och hon tar sig mycket riktigt fram till en plats där hon kan se att hela grottan är full av både stora och små orcher. Troligtvis från mer än en stam. Hon kunde inte se hur det såg ut bortom ingången. Hon begav sig snabbt tillbaka och gav informationen.

Jahando knäckte en plan att klä ut sig till orch för att kunna spana hur det ser ut bortom grottan vid utgången till gruvan. Han ville att Minhiriel skulle utföra den då hon var lagom stor för att passera som orch, men hon totalvägrade sätta på sig de nödvändiga kläderna. Jahando suckade och började klä av sig naken mitt bland folket, och drog sedan på sig en passande orchrustning. Han fick skrapa bort en del ohyra och fluglarver som festade på liket grejorna togs från. Sedan smetade han in sig i lort från ochernas hud och blev snart oigenkännlig. Minhiriel kände nu att om Jahando kan så kunde minsann hon också. Hon gjorde samma procedur fast med skillnaden att hon var spyfärdig hela tiden. Under tiden hon fixades till försökte Wilvahir med sin rudimentära kunskap om orchiska språk, att lära dem några grundfraser de kunde identifiera sig med. Minhiriel bedömdes snabbt att vara stum av tvång då hennes stämma, hur hon än försökte få den att låta orchisk, var alltför vacker och välljudande för ett sådant språk. Jahando skulle dock klara sig alldeles utmärkt med sin vanliga röst.

De två tromplade iväg genom tunneln och knallade rakt in bland orcherna. Det fanns en bland fienderna som tittade nyfiket och misstänksamt på de två, men efter att ha blivit nedbrottad av Jahando samt fått nacken bruten, så hade den inte mycket mer att klaga över. Dock hade aktiviteterna tilldragit sig oönskad uppmärksamhet och fler orcher närmade sig hotfullt. Det såg helt klart mörkt ut och Minhiriel började få panik, slet fram sin kniv (en orchkniv full av gift – precis vad hon så länge önskat sig i present) och började vifta. I ett mycket kritiskt ögonblick, detaljerna är suddiga, så grep ödet in och styrde allt till rätta för våra hjältar. Hade detta inte skett så hade de funnits på kvällsvardsmenyn i orchgrottan istället. Som det nu blev så startade ett slagsmål mellan de två orchstammarna istället, och när striden var i full gång kunde de två hjältarna dra sig undan och tillbaka till de övriga. Sedan återsod bara att vänta. Vakter sattes att bevaka tunneln om några orcher skulle få för sig att ta detta hållet om de flydde.

Tid gick och alla flyktingarna var slutligen över bron och samlade och redo att bege sig genom tunneln ut i det fria. Under tiden hade Minhiriel och Jahando fått av sig sina orchkläder, tvättat av smutsen och fått på sig sina egna paltor igen. Trots detta så kände sig Minhiriel inte riktigt ren. Hon ville ha ett varmt bad fullt av tvålvatten, och en tvätterska som inte var rädd att ta i lite när hon skrubbade skinnet.

Nu MåSTE jag accelerera tiden då MIN tid håller på att rinna ur. Jag har redan suttit här för länge…

En trupp bestående av hjältarna och en grupp friska soldater begav sig mot grottan. De fann att alla orcher där var döda eller döende. Strid pågick för fullt bland orcher utanför grottan. Uppskattningsvis 40-50 orcher var inblandade. Pilar ven från klipporna runtom.
Minhiriel och Argathil tog på sig att rensa ut bågskyttarna. De tog varsitt rep med krok och började tyst klättra uppför klippväggarna, de smög sig intill de upptagna orcherna och expedierade dem snabbt, tyst och smärtfritt. Sedan de intagit en bra punkt så började de prickskjuta mot bågskyttarna som dog utan att veta vart pilarna kom ifrån. När de kom ner på marken så var striden över även där. Alla orcher var antingen döda eller hade flytt.

Valandil tog täten och hela skaran leddes säkert på vägar kända bara av Valandil. Till slut hade de lämnat de eländiga rakbladsvassa svarta klipporna bakom sig och kommit till slätt och kulle med högt gräs. De tog sig en dryg kilometer norrut så omärkligt de kunde, och där stötte de på floden de sökte. Denna följde de nordväst under många mil i mycket långsamt tempo då flera sårade var mycket illa däran och de hade inga vagnar eller djur. Det onaturliga mörkret tunnades ut efterhand de färdades. Efter en lång march hade mörkret ersatts av klart dagsljus men vårblå himmel. Där slog de sig ner på gräset invid floden och åt och drack vad de hade kvar. Under vilan begravdes tre som inte klarat pärsen. De fick varsin stenhög.

Efter rasten vandrade de ännu några timmar och bara halvtimmen innan solen skulle gå ner, nådde de den muromgärdade staden Tirestë i Hir Tinare’s domäner. Det fanns inte plats för alla de sårade men de var välkomna att använda sig av några stora lador utanför staden. Våra hjältar var naturligtvis välkomna att stanna som gäster till adelsmannen. Under samtalet märktes tydligt att det fanns ont blod mellan riddare Eärnar III och Tinare, och riddaren avböjde bestämt inviten att stanna innanför murarna, och följde istället sina mannar och byborna till ladorna. Hjältarna ville hellre sova i en vettig säng, och Minhiriel ville definitivt inte missa chansen att få träffa den unge Lamhir Tinare igen om han fanns här. De tågade in i staden och portarna stängdes för kvällen medan solen gick ner i horisonten.

[i] Och här bryter vi ännu en gång, trots att jag inte riktigt hunnit i kapp – inte mycket saknas…
Tidens svärd kommer att stickas i allas våra kroppar. Till en början gör det inte ont. Men oundvikligen kommer det att kännas mer och mer efterhand. Till slut har svärdet borrat sig in till vårt hjärta, och förhoppningsvis så är vi glada för den saken när det händer. Trötta på att ha ont, trötta på de sår Tidens Svärd givit oss, går vi gärna till evig vila.
Så illa är det alltså inte i detta läget, men klockan är mycket och jag har för en timme sedan fått ett telefonsamtal från mitt ex att jag måste övervaka barnen i morgon också då de fortfarande är sjuka och hon jobbar utan möjlighet till ersättare. Så, jag ska med andra ord upp om 3 timmar igen.

P.S. Tack Helén för stolparna. Utan dig hade denna bloggen inte funnits här idag. Det saknas mycket, men vad gör väl det? Lite får stanna som minnen hos dem som upplevde dem.

GM Notering: Jag vill bara påpeka för er alla en liten notis angående Minhiriels beteende. Inom spelgänget har man alltid lite olika uppfattningar om hur saker och ting är eller borde vara. Karaktären Minhiriel är avgjort en sådan. Så snart spelaren är på plats att spela henne, ja då är hon en liten vacker timid, kysk, småskum tjej som hela tiden letar efter något att norpa eller någon att intimidera med sina blixtsnabba knivar. Men sedan finns det en helt annan sida av henne också. Den sidan kommer fram när spelledaren är tvungen att styra henne. Hon är fortfarande den där tjuvaktiga, smygande tjejen, men hon är inte längre rädd för att utnyttja de gåvor hon blivit given, om man säger så. Hon är ung, modig och frigjord, och hon tar för sig av livets goda så snart tillfälle finns – helt utan att skämmas för det. Varför blir det så olika? Tja, en anledning är naturligtvis att när väl alla spelarna är på plats så finns det sällan tid för privata lekar, men när någon inte är med, ja då kan ju karaktären kanske ta sig lite friheter och ha skoj.
Det finns såklart fler möjliga anledningar, även om dessa är nästan helt osannolika. En av dessa skulle kunna vara en spelledare som var hämdlysten på en spelare som inte var på plats när det var dags för lir….. Som sagt, osannolikt
Bara så att ni vet varför vissa av hjältarna ibland beter sig en aning skumt.. Så, minhiriel, om du inte tycker om sättet jag styr din karaktär, kom och styr henne själv. Nu, tillbaka till handlingen.

Snart nog var alla samlade i Angfírs stora hus. Angfír såg betydligt mer avslappnad ut, liksom Minhiriel. Det blev mat och runt bordet avslöjade Angfír nästa steg i sin Stora Plan. Det var helt enkelt dags att skaffa sig en stor båt och en smedja.

….?

De övriga kliade sig i skallen och undrade om han fått sig en hård smäll, eller kanske hade feber. Det var inte så enkelt. Angfír hade nämligen brottats med vad som skulle göras med den stora mängden guldmynt som hade tagits från Karach In Tirith, 73 från Calmarins kista och ytterligare 7 från Gorins gömställe. Angfír ansåg att dessa pengar skulle kunna komma folk till nytta om de investerades på rätt sätt. Båten skulle kunna transportera mat hit från södra delar av landet, eller flyktingar söderut. Han menade att folk skulle ha större chans till överlevnad i södern, dit fiendens arm ännu inte kunnat nå, än de har i en smutsig och infekterad kåkstad utanför Tharbads murar. Han ville också ha en möjlighet att kunna rädda de nära och kära om så skulle behövas, om fienden nådde så långt som till stadens murar.
Smedjan ville han bara ha för att kunna smida sina egna vapen, så helt altruistisk var han inte.

De övriga var väl lagom entusiastiska över detta tilltag, men ok…..det skulle väl kunna gå för sig.

Då knackade det på dörren och en budbärare kom med ett meddelande från Kapten Targil. De skulle inställa sig hos honom genast, och kunde också göra sig beredda på att lämna staden inom kort. Gruppen, minus Minhiriel som var upptagen med…eh…vapenträning… tillsammans med två sjuttonåriga fiskarkillar, gick iväg genast.

De träffade Kaptenen, som meddelade att han lyckats ta beslut att samla en beriden styrka på 1200 man genom att dra folk från fronten i norr, samt skyddsstyrkor i söder. Styrorna kom i huvudsak från Hirerna, landbaronerna, som ville ha sitt att säga till om när det gällde vart dessa skulle sättas in. Politiken var komplicerad, och några fotsoldater hade det inte tagits beslut om ännu, och långt mindre vart fronten skulle dras på kartan. Targil såg lite sliten och uppgiven ut inför sånt käbbel, men han kunde inte göra något åt saken då Hirerna hade Drottning Nirnadels öra.
Targil försökte fera gånger övertyga Wilvahir att inte bege sig av tillsammans med soldaterna, med tanke på hans ringa erfarenhet i strid och något klena fysik, samt naturligtvis för att Targil lovat att beskydda Wilvahir. Wilvahir lyssnade dock inte på det örat. Kaptenen försökte då ge dem ett annat uppdrag, ett som inte skulle föra dem rakt i fiendens händer. Det behövs mycket hjälp norröver, i Bri t.ex., eller i Arnor där fienden hela tiden försöker finna ett sätt att slå ner murarna och ta staden. Eller varför inte ett uppdrag av diplomatisk karaktär till Norra eller Södra Dunland, eller söderut, mot kusten, för att försvara städerna där mot piratangreppen och rövarräderna som ideligen gör livet svårt för folket?

“Nä! Vi vill storma en orcharmé och troligen bli malda till döds under fallande hästar. Hellre det än en semester vid havet, som vi för övrigt aldrig har sett.”

*suck* sade Targil och kunde bara skriva ut speciella rekvisitioner för hästar tills gryningen. Han påpekade dock att även om han inte hade rätt att befalla dem, så var de fortfarande utnämnda Beskyddare av Tharbad, och som sådana måste de ta alla uppdrag givna av adeln på allvar. Om någon av adelsmännen behövde deras hjälp i något fall, så måste de sätta den saken före att bege sig i fält.

Gruppen gjorde upp sina resplaner i huvudet under tiden Targil föreläste för dem, och de bestämde att bege sig av snarast möjligt, långt innan gryningen. Det fanns dock en del saker som behövde göras innan avresa kunde ske. De tog farväl för denna gången och begav sig iväg.

Gruppen talade med sin vän Firian, som i sin tur kände en man som kunde det här med att sälja båtar och skepp. De vandrade runt bland de uppdragna fartygen, fastnade för ett med strategiska hål i kölen. De diskuterade fram och tillbaka hur man bäst kunde utnyttja dessa hål för t.ex. pilbågsskytte och snabb avstigning.

Innan allt gick överstyr så kom Firian och hans vän till räddning. De köpte sig en stolt en-mastare med det välkingande namnet “Galten” – något de fastnade för då de ju freventerat ett värdshus med just detta namn. Det kunde skötas av så få som två, men var optimalt med sex personer i besättningen. Det var ett kustgående skepp fick de reda på, och kunde ledigt transportera tio personer, plus besättning och last. Prislappen hamnade på 50 guldstycken, en furstlig summa, men med tanke på att de kommit över så mycket pengar så var det inga större problem (ett guldmynt är värt fyra guldstycken, och de hade 80 mynt).

Innan ägandeskapet kunde finaliseras så kände de sig tvugna att döpa om båten trots allt. “Galten” i all ära, men…. de provade sig fram “Havsklyvaren”, “Balrog”, “Saurons Våta Dröm” och “Angmars Piska” dök upp, liksom “Karach In Tirith” och andra stora byggnadsnamn. När de fick reda på att ingen av dessa byggnader skulle överleva 2 sekunder på havet så ändrade de sig. De släppte också alla de uppenbart onda namnen för att inte få problem med hamntullar. De enades om “Nibenanira” (Litet Behag) så båten både kändes feminin, hade vackra former, och inte var sådär alldeles överstor till att börja med. Minhiriel borde bli stolt ovh nöjd. Nu kanske hon kan bli av med detta öknamn, äntligen.

Firian blev erbjuden ett partnerskap, att bli kapten på skeppet med beslutanderätt över rutter, last och besättning. Han tog erbjudandet omedelbart. Han tackade tyst den Vala som vakade över honom. Det enda kravet våra hjältar satte på honom var att han valde bland de nyanlända pojkarna först, och det accepterade han. Han gick till huset för att mönstra dem, medan de nyblivda båtägarna gick iväg till Hoegvar – ägaren av den numera övergivna Marrocs Vapensmedja (se tidigare äventyr). Namnet gav lite rysningar då den uråldriga Balrogen i Gråskogen kallades just Maroc. Bara ett “r”, men nära nog ändå för att döma förre ägaren till Demonskaran, eller åtminstone till de mycket Pliriga Surpupporna.

Hoegvar hade en utrustningsbod i de ofrälses kvarter på östra huvudön. Han var leverantör av färdkost och annat smått och gott till armén, och tillika hade gott rykte om sig att ha varor som höll länge och var resonabelt prissatta. Han var en lång man i 55-års åldern och såg ut att bestå av en massa knotor, skinn och ben. Han hade ett skarpskuret ansikte som såg både aristokratiskt och hårt ut på samma gång. Han log mycket. Gruppen tänkte dock på att han varit en av de namngavna som misstänkt för gort-härvan och vinförgiftningarna.

Jahando köpte färdkost för fem personer och sju dagar och nämnde i förbigående att armén skulle sköta kosten vid återtåget. Hoegvar reagerade mycket intresserat på denna lilla bit information, och började fråga påträngande om de visste något han inte visste om armén göranden. Skulle de flytta på sig? Var det något i görningen? Vart? Våra hjältar avslöjade inget.

Då Angfir vill tala lite riktiga affärer och nämnde smedjan, så blev gruppen inbjuden till en bakomrum, erbjudna stolar vid bordet och dricka på bordet. Hoegvar visade sig vara välbekant med affärsformen vapensmed, och kunde med lätthet räkna upp profitmängder och arbetsbelastning, brutto, netto, avgifter, osv..osv..osv.. Allt sådant som de inte var intresserade av. Allt de ville veta var: “Hur mycket?”

Jahando bröt in nu, då han är den mest verbale av dem. Jahando la fram nackdelar och saker som var tvunget att repareras, Hoegvar drog fram läget, sandstenen det är byggt av och ugnarna. Till sisgt kontrade Hoegvar med det militära kontraktet av svärd som följde med rörelsen. Det var då Angfír började dra lite ogrundade förtyckta hot “om det ena kontraktet inte kunde uppfyllas, så kanske det andra, t.ex. ett matkontrakt ochså förintas i processen” Angfír fick slå på Intimidate(Power) tabellen, och lyckades halvhjärtat. Han fann för gott att förstärka sina ord genom att dra blankt över bordet och noga syna sin blanka klinga medan han talade. Han drog även sitt nästa långsvärd och viftade det lite hotfullt, alltmedan han talade i lugnt tempo med välmodulerad röst. Hoegvar vart skärrad av detta beteende, och var på gränsen att tillkalla stadsvakten. Angfir slet fram sin egenhändigt smidda Klyvare och måttade ett slag mot bordet “Vad tror du Hoegvar? Skulle bordet gå mitt itu om jag gjorde såhär?”

Detta…var….fel….sorts…..diplomati….

Men Hoegvar var en härdad kille, varit med förr, och tog det lugnt. Det hade han lärt sig av sin mor. “Låt galningarna göra det de kom för, gå sedan därifrån som om inget har hänt”

Jahando gick Rond 2 för att komma till ett slutpris, men denna gången gick Hoegvar överlägset i mål först med starkast övertalning och lyckades övertyga gruppen att det handlar om ett rejält underpris. 60 gulstycken bytte händer, fler dokument med underskrifter och sigill samt nycklar överlämnades. De sa adjö, och gratulerade varandra till ett gott framtida samarbete.

De gick till sin nya smedja, fann den helt riktigt övergiven. Gott om svärd i mer eller mindre färdigt skick. De som var färdiga var i uselt skick. Om detta var vad armén hade att slåss med, ja då var slaget redan förlorat. Dettas ska det bli ändring på! De sökte efter några speciella vapen eller ting, men var inte så lyckade i sitt företag. Bättre då att skicka Minhiriel och Valandil då dessa är bättre utrustade för dylika manövrer.

Nu, nästa steg, skaffa smeder. åtminstone 3 stycken goda, varav en den där från flyktingstaden som smidde knivar till Minhiriel. Jahando och Wilvahir red ut och skickade ett bud efter dessa smeder att möta dem här utanför portarna. De tre smederna, med familjer, kom som avtalat. En av dem var sjuk och skulle inte kunna komma innanför murarna utan medicinisk våred. Det var här Wilvahir kom in i bilden. Hon gjorde sitt värv, och under tiden började en begynnande storm blåsa upp. Det sades att denna stormen skulle överglänsa alla de andra stormarna de senaste 20 åren, om inte ännu värre. Kåkstaden skulle komma att bli en dödsfälla för de stackare som bodde där. Våra två hjältar frågar om det finns fler i deras familjer här, och det kommer fram lite systrar och bröder, och ett par barn till. I allt 20 personer. Wilvahir helade på så snabbt han hann med. Just när hans medicinförråd skulle till att ta slut var han klar för tillfället, och nu kunde pappersexcersisen sätta igång. Alla 20 skulle registreras i staden, uppge bostad och sysselsättning. Jahando och Wilvahir var uppfinningsrika på den punkten. När allt papper var klart, och de obligatoriska 2 silvermynten per person bytt hand så blev hela den slitna, medtagna, utsvultna och trötta skaran inforslade genom Tharbads stadsmurar, till ett helt nytt liv, eller chans till ett.
Det beslutades att klockan var så pass långt gånget, klockan var 18.30 och mörkret hade fallit tidigt pga. stormen, så det var lika bra att ta hem hela skocken direkt till det stora boningshuset. För sent att påbörja upprustningen av smedbostäderna nu. Det får vänta.

Under tiden Jahando och Wilvahir var med flyktingarna så undersökte Minhiriel och Valandil igenom smedjan efter något dolt och användbart. De hittade lite som missats av andra ögon.

Angfir ville göra en speciell grej under tiden de övriga var upptagna på sitt håll. Det fanns en gammal kvinna som hjälpt dem många gånger utan att vilja ha något i gengäld. Den gamla Almiel Vanatari, helerskan i de ofrälses kvarter som hellre velat hjälpa än ta betalt för sina tjänster.
Angfír gav henne en påse guldmynt innehållandes en summa som skulle räcka att hålla henne med färska örter till hennes mediciner och huskurer under lång tid framåt. Det skulle kanske till och med bli över till en ny kjol och en bättre mortel. Hon tog emot gåvan med stor tacksamhet men ville ge Angfír en gåva i gengäld. Från ett gammalt träskrin, skickligt tillverkat av fir, men nu så nött av ålder och av händer som smekt det varsamt att man inte längre kunde se vad sniderierna på det föreställde, plockade hon fram en läderpåse. Ur denna plockade hon fram ett halssmycke, en amulett på kedja föreställandes ett vackert löv. Amuletten, förklarade Almiel, var en gång en gåva till alvprinsessan Isyr från hennes far, Kung Findor. Isyr gav denna till Almiel då hon en gång för många år sedan lyckades bota prinsessans enda dotter då hon blivit svårt förgiftad genom att riva sig på svartsavstörne. Almiel sa till Angfír att alltid bära den närmast sitt skinn då han är ute i vildmaren. Det var i sådana tillfällen den skulle kunna hjälpa honom genom svårigheter. Hon berättade också att om han visade amuletten vid gränsen till alvlandet Siragale i norr så skulle han och hans kompanjoner få fri lejd. Angfír och Almiel Vanatari skiljdes med ord om att säkert träffas fler gånger.

Huset var fullt. Som tur var hade många tagit med sig sina tillhörigheter hit, så det fanns filtar och underlag till de flesta. Alla kvinnorna inkvarterades hos Minhiriel, medan männen och pojkarna delades upp enligt snarkprincipen. De som snarkte fick hålla sig i köket, medan ingen av flodpojkarna kunde vara i Wilvahirs rum då de såg med misstanke på honom för de trollkonster han utfört tidigae.

Innan alla hade kommit i ro, och mat var utdelat till alla, Firian hade plockat Mihiriels två favorit ungdomar att bli skeppsgastar. Nu var de 37 personer i huset. 37 pers våra hjältar har ansvar för. Tja, det fanns ju pengar till det så det kommer inte att bli något problem på den fronten.

Alla gick i säng, medan århundradets starkaste storm rev och slet i knutarna. I skogar vältes träd, och dåligt byggda hus rasade. Alltid fanns det någon idiot, eller tvungen stackare, som miste livet i sådana stormar. Men denna sorts av storm kan också bringa något gott med sig. Saker som varit dolda kommer kanske fram…..även saker som borde fortsatt varit dolda….