Category — Star Wars – Edge of the Empire

Connys möte med Core

Conny fann datahooks i koden. De hörde inte hemma där, som om det var ett system ovanpå ett system… övervakning kanske? Han blev nyfiken och började följa dataströmmarna istället för att hacka färdigt hissdörrens låsalgoritm. Han visste att det var dumdristigt, att han hade mycket ont om tid då en patrullerande vakt kunde komma runt hörnet precis när som helst, men…. han var Conny. Ett datamysterium var alltför oemotståndligt, som en lockande kvinna.

Conny anade intelligens i andra ändan av dataströmmen, kanske en sysop? Han visste att han var för bra för att upptäckas och hackade sig vidare genom dataridåerna, väggarna, krypteringarna. Ett landskap började framträda på skärmen, grönskimrande, instabilt, en öken av data, här och var en kulle med substans, bland datakullarna såg han ett stadslandskap formas med lägre och högre byggnader. Dessa representerade unika lagringsplatser, som kassaskåp som kunde låsa inne eller förvara kompartmentaliserad information. viss av dem var öppna, andra verkade inte ha någon ingång – om man inte var Conny som om han inte fann en dörr helt enkelt skapade en. Mitt i det växande stadslandskapet växte fram något som såg ut som ett gigantiskt fyrtorn. Han tänkte på det som ett sådant eftersom han sett dramatiska målningar i böcker om fjärran världar, planeter med oceaner, vatten istället för sand, hav som stormande kastade primitiva farkoster hit och dit på vattenytan och på klipporna fanns det alltid ett högt torn som kröntes av ett starkt ljus. När Conny var i “Zonen” försvann omvärlden och han såg bara datan och hans undermedvetna gav datan former som han kunde känna igen, en snabb dataström kunde bli en väg trafikerad av snabba fordon, kataloger blev byggnader, övervakande system kunde bli fyrtorn och sirener, och just nu lyste fyrtorner honom rakt i hans virtuella ansikte så starkt att han nästan blev blind och sirenerna tjöt så högt att han nästan blev döv!

Connys fingrar flög över kontrollerna, hans frenetiska knackande på datapaden fick det tunna lagret flimsiplast som skyddade touchscreenen att kryllas och nötas bort i små flagor. Han gick på automatik nu, varje kommando han skrev strömmade från hans undermedvetna. Hans kropp var blind och döv men hans hjärna fungerade utmärkt och den visste att skydda sig. Ljuset avtog och sirenen dog ut, fyrtornet hade ersatts av ett kvinnoansikte, grovhugget, okomplett men inte utan en viss skönhet trots sin imperfektion. Conny anade nyfikenhet i dess blick.

– Du inkräktare…. du är inte…. vad är du…. strömmen okänd… kan inte läsa…. vem-vad-var är du?

Conny samlade sig och svarade den fragmentariska datoriserade kvinnostämman på det enda sätt som passade situationen;

– Du ser inte så dum ut du. Ska vi hångla?
– Ditt svar….. betyder inget… Vem-vad-hur är du?
– Du först!
– Jag är Core… Kärnan… Alltings Centrum.
– Konstigt namn! För dåligt. Jag kallar dig för Super-Snuttan istället.
– Vad du kallar mig förändrar inget. Vem är du…. jag kan inte identifiera dig. Imponerad/Orolig.
– Jag går under många namn. Hos människorna är jag Conny…… Super-Conny.
– Är Super-Conny en besökare på Raxus Prime? Är du ett system/AI? Tillhör du Imperiet?
– 1:Ja.  2:I sängen är jag ett. 3:Nej för tusan. Men, vem är du, Super-Snuttan? Är du snygg? Har du en syrra?

Conny visste att han troligen inte la sin dyrbara tid på rätt sak just nu, men reptilhjärnan tog ofta över hos honom. Han tänkte med fel huvud.
Vad han egentligen ville veta var denne Core befann sig, vad den kunde göra, och framför allt hur han skulle kunna utnyttja den till sin fördel.
När det oundvikliga skedde, att en vakt kom runt hörnet och avbröt hela grejen, så hade Conny åtminstone lyckats säkra så mycket information att han skulle kunna kontakta Core igen, kanske under betydligt säkrare och bekvämare former än ett inbrottsförsök kunde medge. Han tänkte definitivt ta reda på mer.